Mitt liv i hästar
Hästen på bilden ovanför är Kodex. Kodex står på galaxen i Bergsjön och vi har haft fantastiskt roligt ihop. Och nu vill jag berätta om det här med att leva. Om hur det känns när lungorna fylls med frihet vid varje andetag och hjärtat fylls med kärlek.
Ingen annanstans är jag så hemma som på hästryggen. Trots att det finns så många olyckor som kan ske (precis som i livet rent allmänt egentligen) så finns det inget ställe i världen jag känner mig så trygg.
För där gäller ömsesidig respekt och medvetenhet om världen omkring en på ett sätt man nästan alltid missar när man bara vandrar ensam. (om man inte har en kamera runt halsen, för då går det allt att hitta detta ändå)
Men när man sitter där så är man inte ensam om att uppleva världen. Man sitter på ryggen av en varelse som ser världen helt annorlunda än en själv.
Stunderna i stallet är likadana. Här ovanför ser ni en bild på mig och världens absolut bästa Edward!
I början när jag började rida på galaxen var han en häst bland alla andra. Jag tyckte varken bu eller bä om honom. Och det var nog rätt ömsesidigt. Tills jag skulle sitta upp och faktiskt rida honom, vilket var mer än ett år efter att jag mötte honom första gången.
Många fastnade för Edward. Jag fattade inte varför. Tills han släppte in mig, öppnade upp och började lita på mig. Han var alltid snäll och trilskades aldrig med mig, men mer än så kände jag honom inte.
Nu har jag svårt att slita mig från honom varje gång jag kommer på besök.
Så har vi Rapp, som är här nedanför.
Rapp och jag kommer överens. Jag respekterar honom, och han respekterar mig.
Det är fart på Rapp, och han är ung och stark, och otroligt vacker med sin långa yviga man och smäckra kropp. Varje stund till häst är fantastisk oavsett häst. Även om hästen trilskas med en och man har en förjävlig ridtur och kanske blir på dåligt humör så lär man sig alltid något. Rapp får man ta det lugnt med. Han är en travare i grunden och ibland ligger det väldigt nära ytan när man är ute på tur.
Men det är inte utan att man sträcker på sig där man sitter på honom, och han är en av de vackraste hästar jag ridit.
Så var det Nisse, på bilderna här ovanför... Liksom Edward är han lite långsammare, och mer än något annat så är han en fantastisk läromästare. Det går förvisso att bara "åka häst" på honom om man är lat eller inte vet hur man ska hantera en häst. Beroende på vem som sitter på så lunkar Nisse snällt åt det håll man styr, eller så gör han sin egen sak.
Nisse och jag har haft en hel del dispyter. Om vilket håll vi ska gå och hur fort det ska gå, och huruvida jag är ett träd, en godismaskin eller bara ivägen eller ej.
När Nisse inte vill kan han vara ruskigt envis. Då går det INTE att åka häst... Det är såna dagar man har en jäääkla träningsvärk och blåmärken både här och var för att han knuffat på en och vägrar lyfta en hov om man inte tjatat på med skänklarna i minst en halvtimme...
Men de hästar jag ridit mest från Galaxen är Edward och Kodex. Och även om bilderna är suddiga, det flyger damm och farten är hög på en del av dem så visar det en hel del av vad vi har för relation vi har till varandra, jag och hästarna.
Som det här med att ta hand om hästen man rider. Spänna åt sadelgjorden när han blåst upp sig, så man inte åker runt och hamnar under magen. Ena stunden är det full galopp och sen är det dags att låta hästarna och sig själv andas ut, lugna ner sig lite och bara vara
Kodex är en liten häst. Oftast får han gå på ponnyridningen och ännu oftare är det människor som "åker häst" på hans rygg.
Jag är jätteglad att jag är liten och lätt. Så killen får komma ut, sträcka på benen och busa hur mycket han vill under kontrollerade former. Och precis som Nisse är Kodex en väldigt envis häst. Och en fantastiskt snäll läromästare. Sitter det ett litet barn som inte kan rida på hans rygg är han lugn som en filbunke. Men som ni ser här ovanför kan killen toka ut helt otroligt mycket. Och han är om inte snabbast i stallet, så näst snabbast...
Och det här med att vara i stallet... pyssla. Lukten av läder och hö. Kratsa hovar, tränsa och sadla. Livet är inte komplett när jag inte kan göra detta, och nu är det snart ett år sedan jag satt till häst igen.
Ett år sedan jag kände vinden i ansiktet och njöt av livet till fullo i varenda galoppsteg, eller travade runt och hade det mysigt på hästryggen.
Och även om det inte riktigt är ett år sedan jag borrade in näsan i mulen på Edward och drog in hans doft i mina lungor, så är det alldeles för längesedan jag var i stallet.
Det här, på bilden ovan, det är för mig en bild av trygghet. En bild av livet och känslan av att leva fullt.
Och bilden nedanför är en påminnelse, om hur fantastiskt livet kan vara. Bara man vågar. Bara man ger sig själv chansen. Den är tagen på Island, under min resa med Annie. Det var hästar överallt på Island. Och inte en enda häst mötte jag, som inte hade samma respekt och vänlighet mot mig som jag hade gentemot den.
Hästar har alltid varit en del av mitt liv. Ända sedan jag gick i lågstadiet och grannen på Hau där jag växte upp flyttade dit, och hade med sig sin häst. Micke Scott. Min första läromästare. (den mörkbruna hästen på bilden nedanför)
När jag kom upp i högstadiet hade jag även suttit på ryggen på Mixi, Felix, Trazan, Chic, Eagle och Pajas.
Felix är fuxen på bilden nedanför, och nedanför den bilden är en bild på Chic och Eagle.
Jag önskar att jag hade en bild på Pajas också. Pajas var ett Gotlandsruss med mycket vilja och tokigheter för sig. Han kunde få för sig mitt i en galopp att han skulle börja äta äpplen från ett träd han såg en halv kilometer tidigare och tvärvända, med resultatet att jag låg i diket...
Så var det Chic... Bockande damen. Höll man inte i huvudet på den i galoppen... ja då fanns det chans att man satt på hennes huvud istället för i sadeln.
Och så ska vi inte glömma Nivå. Och Cola. Det är också två hästar jag inte har någon bild på, som lärt mig ett och annat om hur man sitter kvar på en häst som har andra åsikter om vad som gäller än en själv har.
Och hästen som hjälpte mig komma över rädslan för att galoppera fort på ponnyer...
Myrra.
Henne såg jag i höstas. 36 år blev hon.
Och med en sista bild vill jag säga tack. För att jag fått ta del av alla dessa fantastiska hästars liv, och för allt de givit mig och berikat mitt liv med.
Alla foton har jag, som ni förstår, inte tagit själv. Därför kommer här en lista på folk som fotograferat också, och hjälpt mig föreviga dessa ögonblick: Ronnie, Martin, Andreas, Mamma, Christian, Sabrina och Jenny har alla varit där. Och det är fantastiskt att ha alla dessa bilder att minnas med. Tack till er alla.