Vårsippor i backen och stormavrättade träd
Jag kan ta hur många bilder på dem som helst, de där vårblommorna. Men det var inte det jag ville berätta om nu... Nu ska jag berätta om en promenad. En promenad som var cirka en och en halv mil lång.
Vi hade bestämt att vi skulle mötas i parken, jag och Ronnies syster. Jag hann före, så naturligtvis hittade hon mig stående på alla fyra i vitsippsbacken medan jag väntade...
Och så bar det av ner mot lärjeån. Vi tänkte att vi skulle ta den längre vägen som leder ända från lidl i Bergsjön till den där trappan som kommer upp vid julaftonsgatan. Men det blev inte riktigt så.
Jag hade lika svårt som vanligt att hålla mig på stigen, så när det där trädet dök upp kunde jag ju liksom inte låta bli att gå närmare och undersöka. Det var en stor gran som hade blivit avrättad kallblodigt mitt inne i skogen. Hela stammen hade liksom vridit sig och slitits sönder.
Så jag kunde inte låta bli att stanna upp där och låta kameran arbeta lite. Jag kände mig som en brottsplatsfotograf på en mordplats. Jag gillar inte tanken på lik, men det vilade något som gjorde mig ganska vördnadsfull över hur enormt mycket styrka och makt världens väder och vind kan ha.
Och jag hoppas att jag aldrig behöver se ett riktigt lik, men det här, det har jag inget emot att dela med mig av. För det var så fascinerande att se. Hur naturen skapat och tagit med sig. Och det som låg där inte på något sätt förstörde naturen, så som vi människor kan göra. Det låg där och mer än något annat talade det om hur viktigt det är att inse att styrkan och skönheten kommer inifrån.
Och så fortsatte promenaden ner till ån. Till det där vattnet som jag råkar älska så himla högt!
Mitt sällskap i sin tur stod där intill och väntade tålmodigt medan jag letade vinklar och vrår och fotfästen som säkrade att jag inte skulle hamna i plurret...
Medan vi går där (med henne på stigen och mig någonstans ute i periferin) så ser vi att de börjat göra i ordning lite längs kanten... (som jag ändå gick nedanför men i alla fall)
Nya stenar och broar hade gjorts, och vissa hade tagits bort, men på det hela taget så spelade det inte så stor roll, för det var en fantastisk promenad i ett underbart landskap.
Mina ögon såg knappt något annat än underbara motiv vart jag än gick, och vartän jag vände näsan så fick kameran följa med...
Så kom vi hit:
Och där var väl tanken att vi skulle vända våra näsor upp för berget så snart jag hade fotat lite på det där söta lilla vattenfallet... Men när jag står där med ett ben på varje sida om den lilla bäcken som porlar ner mot ån, så kläcker mitt följe ur sig något som får oss att välja en annan väg... Så istället fortsätter vi...
Vart det bär får ni veta i nästa inlägg...
Rätt ut i världen, på äventyr med en ny vän, mot en plats jag inte hade en aning om att den existerade, och kameran, den hade jag ju med mig, så ingenting kunde ju liksom gå fel...