När Los Angeles mötte kvällen
När jag var i USA passade vi på att åka till Los Angeles och besöka Hollywood, äta amerikanska pannkakor dränkta i lönnsirap.
Los Angeles i sig var vackert där vi gick runt, men det som gjorde störst intryck på mig i den staden (förutom Disneyland) var när Annie skjutsade oss upp till Griffith Park och vi fick se staden ovanifrån medan solen sjönk i horisonten.
Den solnedgången var magisk. Alla solnedgångar jag fick se där borta var fantastiska. Men ända sedan jag var i Japan har jag velat fota stadsmotiv i mörker. Jag ville ha en bild jag tagit själv, där det faktiskt gick att se att det var en stad man tittade på, och hur fantastiskt vacker utsikt man hade. Stativet följde tyvär inte med, men det fanns gott om plats att ställa kameran ändå. Det som fattades mig mest var ett teleobjektiv.
Sällskapet jag hade försvann i vimlet av människor. (eller så var det jag som försvann)
Upp på taket på observatoriet gick jag. Så högt upp man kunde komma. Och blickade ut över ett landskap i fantastiskt mjukt sken
Först det där gyllene mjuka skenet, precis innan solen sjunkit under horisonten...
Och sedan ett allt mer rosaskimrande färgspektrum.
Och jag stod där, tog bilder åt ena hållet och sedan åt det andra.
Staden nedanför tände mer och mer ljus ju mörkare det blev ute, och det var viktigare och viktigare att hitta ställen där kameran kunde stå still...
Och som jag njöt.
Någonstans medan solljuset lämnade plats på himmelen för att låta stjärnorna ta över, så hittade Annie mig.
Sedan stod vi där sida vid sida och njöt. (och någonstans därimellan hittades Ronnie också...)
Och mer än något annat har jag ett ord att säga till Annie för att hon körde oss upp dit, och jag låter en bild från hollywood tala om det för mig.
(hmm... det blir ju två ord på engelska)
Nåja. Nu vet ni hur änglarnas stad ser ut i skymning i alla fall. <3
skriven
åh! Jag vill också!