Som en fågel fenix
Idag har jag varit på promenad genom skogarna i Kortedala. Jag och Annie ville fånga hösten.
Fånga den så som naturen skapat den. Utan bilarna och avgaserna. Bara det där rena... (och ett bildäck)
Att bara stå mitt i och älska allt det här som är livet. Njuta av stunden. Se hur allt, som faller år efter år, resa sig igen och blomma.
Att släppa taget om allt som var och föras med till vad det innebär. Inte fastna, och inte sjunka. Flyta längs livets vatten och låta strömmarna från den storm som var igår bli till gräset som växer där man står.
Har du sett hur världen ser ut med hjärtat istället för ögonen någon gång?
Vackrare än så här kan det inte bli.
Varje gång jag öppnar mitt hjärta för hur vacker världen kan vara, så slår den mig med storm. Den påminner mig om hur viktigt det är att stanna upp och njuta av det som är precis just nu.
Den påminner mig om att imorgon kan det vara för sent att göra om och göra rätt.
Den påminner mig om att se det som är vackert i min närhet framför det som skadar min syn och mitt mående.
Den påminner mig om att det finns något vackert att se varthän jag än vänder min blick.
Den påminner mig om att hur liten jag än är så gör min inverkan större skillnad än jag tror.
Den påminner mig om hur lätt det är att falla och hur viktigt det är att resa sig igen.
Så som den reser sig om och om igen varje år. Skakar av sig tyngden av snön som fallit och låter knopparna från våren spränga genom berg och explodera genom allt som nyss såg dött och ogästvänligt ut.
Som en fågel fenix reser sig naturen år efter år ur resterna av den eld vi vandrar genom under höstens brandgula träd och påminner oss om vad som egentligen är viktigt här i världen.
Att älska.
Att älska det man gör och den man är.
Låt strömmarna föra dig från stormarna som var i ditt hjärta igår
Låt strömmarna bli till gräset där ditt hjärta står.
Släpp taget, släpp det fritt, och allt ska gå från svart till vitt.
Fast vet ni? Nu är det minsann sussadags. Så... Godnatt älskade ni.