Tanpopo

Ännu ett pass på Almedal avklarat. Och tänk, kaffe är fortfarande lika dumt att dricka efter klockan sex, och det verkar jag aldrig lära mig.

 

Snubbeldrutt med koffeinbabbel-symptom är nog den mest passande beskrivning som kan ges av mig idag.

Jag funderade en stund över om jag ville kontakta en vän och hänga en stund och bara ta det lugnt. Men jag orkade inte. 

De här små stunderna för mig själv är något jag behövt mer än jag insett tror jag. Bara vara. Släppa loss fingrarna och låta dem dansa vals över tangentbordet tills det står om allt och ingenting som av någon anledning fastnat i mitt huvud. 

 

Den senaste tiden jag jobbat har jag börjat inse att jag får lättare och lättare att blicka framåt istället för att gå med ryggen vänd mot framtiden. Små stunder på jobbet då tiden gått oändligt sakta på jobbet har fått mig att reflektera över hur mycket lättare det är att jobba när man blickar framåt mot den tid man slutar än om man blickar tillbaka och inser att det bara gått fem minuter. 

 

Nu ska jag bara applicera det här på mitt liv också. Blicka framåt. Inte bakåt. Inte konstigt att jag snubblar så jäkla mycket hela tiden, när kroppen vänt sig åt fel håll, så att jag, även om jag går åt rätt håll, fortfarande tittar åt fel håll.

 

Klart som fan knäna hittar stenar och huvudet slår i grenar. Jag ser ju inte vart jag går. Men det får bli en sak i taget. Nu känner jag mig för med fötterna innan jag sätter ner dem i alla fall. Ett steg åt gången. Jag gillar verkligen inte den stig som lagts ut åt mig just nu. Den är krånglig och lång och går åt ett håll jag inte tycker om. 

 

Nåja. Jag har gjort det förut. Jag kan göra det igen. Åååååh! Jan Johansen ljuder i mitt sovrum.

 

Tänk så löjlig man kan vara! Gud vad jag var kär i den mannen! Bekännelse på hög nivå här... Hans CD var den första jag fick. (är det bra eller dåligt om man efter typ tio år fortfarande kan alla texter utantill så fort man hör skivan..?)

 

Don't answer that...

 

Mitt rum ser ut som ett bombnedslag just nu. Eller egentligen är det bara kläder som ligger på golvet, som ska in i garderoben. Saken är den att... jag nog är lite lat ibland. När jobbet tar ut sin rätt så ligger jag däckad. Men en vacker dag ska den allt åka in i garderoben... Idag regnade snön bort. Det var inte särskilt vackert. Så idag blev det inte.

 

Vissa saker känns så löjliga i jämförelse med andra. Under veckan som gått har jag fått ta ett tungt beslut. På onsdag är det dags för Ninja att vandra vidare till maskroslandet. Snart har vi bara två kaniner. Ninja har bara blivit sämre och sämre de senaste två månaderna. Hon har kämpat tillräckligt nu, och det syns hur livsgnistan inte riktigt räcker för att hålla henne uppe längre, så jag vill inte dra ut på hennes lidande. 

 

Nu vet ni det. Och nej, jag har ingen lust att prata om det. För det är sånt här som gör mig så arg på de som inte ser vad de har och förstår värdet av att älska. De som inte förstår att även jag kan gå. 

 

Att även jag kan vända ryggen till. Sånt skär. Att människor omkring mig inte ens lägger energi på att ha kvar mig i sitt liv utan tar för givet att jag stannar, eller vägrar våga älska mig tillräckligt mycket för att släppa taget om sina vanor och bryta dem. 

 

Death will do us all apart eventually. Why does anyone want to make the time we have left to a bad time? 

Varför jag inte ringer? Eller hör av mig? För att jag hellre är ifred och tar hand om mig själv än lyssnar till patetiskt snack och bullshit. 

 

Jag har nog stundtals blivit lite av en bitterfitta när det kommer till kontakten med en del människor jag haft i mitt liv. 

 

För jag är så dödligt trött på att allt som sägs är tomma löften eller falska ord för att människor runt omkring mig är så trasiga att de sitter med saxar och skalpeller och skär snitt efter snitt i mitt hjärta och slår knut på all kärlek och alla tankar jag tänker.

Det är så himla tråkigt att jag har kommit till en punkt där jag inte vågar tro på vad någon säger förrän det är bevisat. Att jag räknar med att allt som sägs är lögn för att hellre bli positivt överraskad när det visar sig att jag har fel.

 

Det är klart att alla får en chans att visa vad de går för. En. Men dra en lögn för mig och sedan kan du vänta dig att jag inte tänker tro ett enda av dina ord förrän det är bevisat att det är sant.

Det kanske låter hårt och kallt. Men har man inte vett att inse det från början kanske man inte heller är värd att kallas min v

 

Såklart vet jag att det finns människor omkring mig som skulle hjälpa mig, och bryr sig. Och det gör också ont.Ont att jag inte kan ta emot allt. Att det inte går. Jag kan inte. Det handlar inte om att jag inte är värd det, för jag är värd allt jag någonsin skulle be om (eller inte bad om).

 

Det handlar om att jag inte orkar. Att jag är så van att resa mig själv igen för att alla gånger jag litat till någon annan än mig själv så blir jag snarare nedtryckt under ytan än buren. Det har gett mig kallsupar, ansträngningsastma, ångest och ben som bara viker sig rätt som det är. Jag tänker inte gå igenom det igen. Det är jag som tar mig upp ur detta. Hjälp undanbedes såklart inte, men kommer enbart tas emot i den takt, art och mängd jag klarar av. 

 

Just nu är det häng med film, foto, bakning, unokvällar eller promenader som gäller. Det är musik, böcker och bokstäver som ska vara i fokus i mitt liv ett tag känner jag. Och känslor. Jag sprängs annars.

 

Låt mig ha mina utbrott. Ge mig gärna konstruktiv kritik, men ge fan i att döma mig eller säga något alls förrän du tänkt igenom din egen del i relationen mellan oss. Vet du med dig att något är fel, så prova att rätta till detta först innan du gnäller på mig.

 

Jag skriker i kudden om kvällarna och badar i egna tårar över hur saker ser ut i mitt liv ibland, men gudarna ska veta att mitt täcke har den godaste, tryggaste och bästa lukten som finns. För att det luktar JAG. Jag älskar mitt otvättade täcke. INGET i denna värld kan jämföras med den kamp jag för mot världen för min egen skull. 

 

Jag kommer alltid finnas här för mig. Det kanske är en tröst för vissa av er. Och en skrämmande tanke för andra, som tycker att det aldrig borde blivit så. Att jag är värd bättre. 

 

Jag är värd allt. Men vissa saker behöver jag inte. Och vissa saker kan jag inte ta emot för att jag inte vet hur man gör. Kramar är en av de saker jag har svårt för. För jag är rädd för dem. Det är få människor som kan krama mig och spränga mina murar, och så finns det dem som bara tittar på en och slår sönder allt. 

 

Det kanske inte är naturligt att vara rädd för kramar, för de är ämnade att vara en gest av kärlek. Men det är just därför jag inte tycker om dem. För att jag måste välja att ta emot. Tjejer går som regel bättre än killar att krama. Eller att krama är inte mitt problem. Att kramas är det som är svårt. 

 

Att stirra ner den där jävla muren och låta någon mer än jag bry sig. Jag har aldrig varit en kramig person, och hela min uppväxt tyckte jag bara att kramar innebar rökochspritluktsomvaralldelesförpåochvilleattmanskullesittaiknätochbliklappadpåhuvudetellerdansamedmigellerkanduintesjungadendärsångendusjöngsåfintiskolan. 

 

Jaja... Ett mål i taget. Ett steg i taget. 

 

Varför jag inte hör av mig? För att jag inte orkar. Jag har annat att göra och tänka på. Som att titta åt rätt håll till exempel. 

 

Fy vilket tungt inlägg. Fast det är klart. Just nu är det ganska tungt här. 

Och visst snubblar jag ibland och missar vilken väg jag ska gå (alternativt försöker göra hål i väggen med min panna.... ) Men jag hittar alltid tillbaka.

 

Som en maskros. Varken grus eller asfalt ska hindra mig från att blomma. Varenda gång världen skyfflat skit över mig har jag rest mig än starkare än gången innan.

En dag ska jag tatuera in den där maskrosen... 

 

Hittills har jag alltid varit säker på att jag skulle ha en maskros i en hink. Fast nu tror jag att det kanske passar ännu bättre med en maskros som sprängt sig igenom en hög med bajs. 

 

För allt börjar lösa sig nu. Jag har äntligen stadig inkomst. Ingen oro över om jag klarar hyran eller inte. Allt löser sig. I sinom tid. 

 

På facebook (tyst, jag veeeet...) lyckades jag kläcka ur mig en del fyndigheter...

En av dem löd som följer: "När livet ständigt måste påminna en om att gapa så ödet kan kasta koskit i munnen på en, så är det lika bra att göra sig själv till herre över vad efterrätten ska smaka."

 

Just därför vore det väldans roligt att tatuera in en maskros på toppen av en bajshög. För vem vore jag om jag slutade vända mina värsta motgångar till mina största framgångar?

 

Just det.

 

Här blir det blåbär och en påse stjärnchips till efterrätt. Ät skit kära ni. <3 Godnatt.

(och ja, det är klart jag älskar er. Vi hörs. Fjantskallar.)