Tanpopo

Den senaste tiden har jag varit väldigt arg på människor. Många av dem har varit eller är i min närhet. 

Mina tankar har vandrat lite fint runt vilka sätt man bäst slutar vara arg... (eller de KUNDE ha gjort det... Egentligen har jag väl gått och funderat över bästa sättet att använda en konservöppnare så jag kunde öppna skallen och banka in lite vettigare saker på en del...)

 

De tankegångarna har inte lett mig särskilt långt. Men det hade varit jääääävligt gött! 

 

Hmm

 

Ibland funkar inte huvudet som det ska... Som till exempel när man kommer på att det inte direkt är ett genidrag att ha hunden i knät när man bloggar... Datorn får liksom inte riktigt plats... Det här med att tänka har jag blivit sämre och sämre på. Och det är faktiskt riktigt skönt.

 

För när problemen börjar handla om ifall jag ska vara världens hemskaste matte och be hunden hoppa ner ur soffan istället för att fundera över hur länge till jag måste stå ut med livets komockor är det ganska skönt att känna att jag faktiskt inte har några problem med att vara en förjävlig matte. :P

 

Harley må tycka det är lite orättvist, men å andra sidan vinner han alltid striden om vem som ska ta mest plats i sängen.

 

Fast det får han berätta om i sin egen blogg tycker jag.

 

Nä. Det är faktiskt rätt skönt att hamna i situationer där jag bara gör... Går, åker iväg en sväng och inte tänker. Tar inte med mig mer än vad som ryms i en handväska (eller jackfickorna om jag ska vara helt ärlig) och känna att det löser sig. Var jag än hamnar så löser det sig.

 

Jag har ännu några få människor omkring mig som håller i mig när jag ramlar. 

Som drar upp mig från marken när knäna slutar bära helt plötsligt. 

Som skickar underbara sms om hur fin jag är, precis just då jag behöver få höra precis just det.

 

Var jag än hamnar så löser det sig.

Tänk inte... Känn efter... och gå. Dit näsan pekar. Hoppsan! 

 

Om två månader ska jag äntligen få träffa Azalea igen. För att jag KAN. Jag tog mig själv tid och betalade en resa till Bosnien. NU händer det. Äntligen. Fem år senare liksom. Missade hennes 25 årsdag. Missade hennes bröllop. Men NU. ÄNTLIGEN.

 

(Och det där kan jag skriva äääääääckligt många rader om, så det är bäst jag byter ämne)

 

Ikväll sitter jag ensam hemma i min lägenhet. (om man bortser från tre kaniner, en katt, en dvärghamster och pälsklingen)

Det är tomt. Fast skönt. 

 

Kan ha min egen musik på och bara sitta och göra inte ett enda dugg... (eller blogga)

 

Jag borde göra det här oftare. Skriva. Jag har liksom glömt bort det i all stress och den enda tid jag egentligen haft för mig själv har liksom varit lånad av någon annan hela tiden.

 

Jag borde åka iväg oftare. Dit näsan pekar. (shit vilken konstig näsa jag har... insåg just att den pekar överallt)

 

Det är så många platser jag vill besöka. Men nu... Nu har det börjat sätta fart. Jag har jobb. Ekonomi...

(fatta vad skönt det är att byta huvudvärk mot nonstop-påsar, resor och julklappar, presenter och chips, god mat och shampoo som luktar gott när man vill!!)

 

Bara att kunna ge någon vad man vill. Att spontanöverraska någon med ett besök

Nu börjar det rulla.

 

(DET KAN MAN INTE SÄGA OM VÄSTTRAGIK FÖR ÖVRIGT!!!)

 

Snacka om att göra ett inlägg om allt och inget. Å andra sidan vet jag inte hur det skulle kunna handla om något annat när jag har just allt och inget i mitt huvud. 

 

Västtrafik är... är... ... ........ är..... nä, jag kommer inte på något tillräckligt skitdåligt för att förklara vad västtrafik är.

 

Då låter jag bli. Nu tänker jag försöka vända näsan mot blötnosbloggen och se vad han har att säga. Häng med om ni vill. (eller så går ni och lägger er, som sig bör. Klockfan är snart halv ett och det är måndag imorgon!)

 

Jag däremot behöver inte sova riktigt än. Harley.blogg.se... Är det månne dags för ditt första inlägg på evigheter?