Tanpopo

Det är när hjärtat och själen kan synas på bild. Klockan är låååångt efter läggdags och som vanligt förstår inte min kropp hur man sover. Hjärnan vill inte stänga av alls.

Den tänker... På både det ena och det andra.

 

Ja. Det ligger mer bakom den jag är än vad jag tror att jag någonsin kommer kunna förklara. Det ligger mer bakom allt jag säger än det känns som att någon någonsin kommer kunna förstå.

Mer än en gång har jag fått höra att jag är väldigt svår att läsa, och det kan jag förstå.

Dels väljer jag det själv ibland, för att det känns tryggare att hålla folk på avstånd, men många gånger missuppfattar jag människor, och de mig, för att jag helt enkelt inte tänker likadant.

 

Ett exempel skulle kunna vara när jag gick i grundskolan och vi stod och väntade på att ha bild, medan det var en tjej som skulle gömma sig bakom oss. Så kommer en till klasskompis in och jag uttrycker något i stil med följande: Åh! Nu kommer (X) och täcker också!

 

Jag tänkte inte på människor som smala och tjocka när jag gick i grundskolan, och brydde mig inte heller om det så mycket för att jag själv var less på att ständigt kallas spinkig och anorektisk. Så vad jag menade var "Åh! Nu får vi ännu mer hjälp", men det alla andra hörde var "Åh!, nu kommer den tjocka och täcker allt".

 

Jag fattade inte ens varför alla blev jättearga och sa till mig att be om ursäkt, för jag tänkte helt enkelt inte så.

Såna saker händer mig ofta, och trots att jag tycker jag är ganska bra på att uttrycka mig blir jag ständigt missuppfattad.

 

Jag har också fått lära mig att uttrycka mig på oerhört många fler sätt genom att detta händer mig ständigt. Inte alltid har de runtomkring mig förstått bättre, men om något har det gett mig otaliga lektioner i tålamod och hur man tänker utanför boxen.

 

När jag däremot blir arg har jag precis lika stor lust som alla andra att börja skrika, gapa, kasta saker omkring mig och slå på något då folk inte förstår mig. För om något så är jag trött på att förklara mig, förklara hur jag tänker och tycker och ändå stå själv i det i slutet för att ingen ju orkar med allt det här komplicerade som ju råkar vara jag, utan istället väljer att tycka och tänka som de alltid gjort och bara slutar lyssna på vad jag försöker berätta.

 

Magi i vardagen... Att kunna ta sig igenom sånt här. Veta att jag kanske kommer få stå där själv. Och att jag kommer klara mig. Veta att trots alla saker som sägs bakom min rygg och skär in genom revbenen och bröstkorgen så står jag här.

Ja, visst är jag svår att läsa. Men det här vet jag om livet:

(och det är synd att säga att Annie inte lyckats fånga det alldeles förträffligt bra på bild...)

Kan man inte skratta åt sakerna i livet är de heller inte värda att tas på allvar.

 

Det händer oerhört mycket i mitt liv just nu, och det är väl både trevligt och stundtals oerhört jobbigt. För att mitt i allt sitter en liten rädd Jenny jag faktiskt bär ansvar för att ta hand om och inte har lust att släppa ifrån mig till någon annan än mig själv och mitt egna omdöme just nu.

 

För ungefär en månad sen hade vi en kund i affären med en lite annorlunda kommentar... Den handlade om att han alltid valde min kassa om jag jobbade, för att det var så intressant och trevligt att se vad jag skulle hitta på, och hur jag tänkte, sa han. För jag tänkte så olikt alla andra. Därefter sa han att han var psykolog...

 

Så kom han väl på hur det lät, och lade till att det absolut inte var något illa menat utan faktiskt varit en komplimang.

 

Ja, jag får höra detta ett par gånger i månaden tror jag. Och jag tar inte illa upp av det, men börjar så smått fundera över om det är något jag vill lämna som det är, eller göra något åt.

 

Förmågan att tänka annorlunda har jag ingen lust att släppa. Den ger större möjligheter än något annat, och har varit en av mina främsta tillgångar i livet. Den, och förmågan att älska.

 

Och nu har jag suttit ännu en timme framför skärmen och tänkt loss. Här är det nog dags att stanna för dagen, och låta er njuta av lite mer av mitt söta, oberäkneliga, svårlästa ansikte medan jag lägger ifrån mig laptopen och låter kudden träffa ansiktet igen...

 

 

Dessutom vill Harley ha sin beskärda del av sängen och sin matte. 

 

<3 Till er alla. För att ni ser till så tro hopp och kärlek kan lysa även i mörker. Det, om något, är magi.