och nycklarna...
Jag vill låsa mina dörrar och göra det själv tack. Gemensamma dörrar ombedes antingen en respektfull behandling eller permanent igensättning. Är trött på mycket nu.
Vill skrika ut allt jag fått höra senaste tiden. Skrika om folk som inte gör annat än flyr från sitt ansvar och att den ondaste formen av ondska är de som ser det ske men inget gör.
Är trött på att få skit för vad andra människor har för sig och tycker och tänker. Det är inte min skit, inte jag som satt er i era situationer, inte jag som flyr från allt som är jobbigt. Det är jag som står kvar i skiten ni lämnar när ni flyr, för att jag råkar bry mig jävligt mycket om er. Sluta fly ifrån allt som är jobbigt. Sluta blunda för allt som är jobbigt. Sluta sopa saker under mattan och ta tag i era jävla problem. Ta ert ansvar. Eller mist mig.
Problem har vi alla, och det är inget nytt under solen med det. Men sluta vara era problem. Lös dem. Jag är mer än grundligt trött på hur ni ständigt lyckas komma på sätt att slå mitt liv i spillror för att ni inte kan hantera ert.
Jag älskar för mycket för att bara rycka på axlarna när någon jag bryr mig om mår dåligt, och håller mer än gärna om när jag kan, men om man vill ha medhåll och klapp på huvudet när man gör något galet så har man ringt fel nummer om mitt namn står på displayen. Och om man tror att jag tycker det är okej att klappa folk på huvudet när de beter sig illa och tala om för dem hur duktiga och snälla de är så har man missuppfattat vad vänskap verkligen är.
Jag älskar. Särskilt er som inte gör så. Fast ni är få omkring mig just nu så är jag glad för att ni fortsätter fylla min själ med hopp, glädje och kärlek. May karma strike you all the way you deserve.
Nu ska jag ägna resten av natten åt umgänge med jord, luft, eld och vatten.
På mina fötter har jag mitt ankare, min trofasta vän och kärlek. Min älskade hund.
Vinden i sin tur söker sig in genom mitt öppna fönster och tar med sig doften av liljekonvalj, min favoritblomma, från ljuset som brinner intill sängen.
I taket fladdrar lågornas sken och blandas med reflektionen av vattnet från fontänen i fönstret.
Vackrare tak kan man inte ha. Ljuden jag somnar till denna gång är sång från vårens fåglar, och det harmoniska smattrandet av regndropparna mot fönstret.
Närmare naturen än så här går nog inte att vara inomhus.
Nu ska jag ut i drömmarnas land och vandra bland liljekonvaljer och blåsippor, med hunden vid min sida där vattnet porlar och våren är här för att stanna. Följer ni med?