Dag 15 - Mina drömmar
Sen är frågan vilka drömmar det här handlar om...
Är det de jag satt upp som mål för mig själv, eller de jag får uthärda om nätterna?
För just nu uthärdar jag mina nätter.
Drömmer om min familj och att bli inlåst, kvarlämnad och fasthållen. Glömd och ute/innestängd med flit
Drömmer om surrealistiska ridturer som alltid verkar hamna hemma på gotland fast jag startar i Göteborg och planer som ändras så fort jag verkligen bestämt mig för att göra något.
Drömmer om att hitta en riktning som jag måste ändra på, för att någon annan satt ett hinder där, som inte går att hoppa över eller väggar som inte går att bryta igenom, fast man har vänner med sig.
Men jag ger inte upp! En natt ska jag stå som segraren i mina drömmar också.
När det gäller verkligheten har jag mycket omkring mig just nu. Många av mina tankar snurrar runt jobb och framtid.
Det jag drömmer om är ett jobb där jag får vara mig själv. Där jag inte behöver vara rädd för att stressas sönder eller utsätta min kropp för saker min fysik inte tillåter. Där jag får utveckla den jag är och trivs med omgivning och arbetskamrater.
Dit är jag på väg, och den som känner mig vet att jag kämpar mig blodig för att nå dit jag förtjänar att vara.
Jag drömmer om att få ordning på mitt liv och mitt hem. Och varje dag ser jag till att göra något för mig själv som för mig ditåt. Ger mig själv den där goda maten som jag så väl behöver. Åker till Arbetsforum och söker jobb.
Jag ser att jag inte mår bra, men har gett mig fan på att ta itu med det, ta tag i mitt liv och ordna upp de bitar jag har kvar, försöka hitta de bitar jag saknar och pusslar så vackert ihop det till den dröm jag vill leva i.
Inte för att vara sån, men det går förbannat långsamt ibland, och till och med hindren som ställer sig i vägen jävlas med mig så jag inte kan hoppa över dem och komma vidare, utan istället brakar rätt in i dem.
Här passar det faktiskt att citera en viss pojke jag råkar känna. Martin heter han, och en natt satte han sig upp i sömnen och sa
"Men va faan?! Ska det va så jävla svårt?!" -sen lade han sig ner och somnade om.
Jag tänker inte lägga mig ner och somna om.
För ja. Det ska visst va så jävla svårt.
Tur att min far planterade min vilja ute i skogen när jag var liten. Undrar om han visste hur mycket stål kan växa när rätt energier göder det och ger näring åt de känslor och tankar man bär på?
Min vilja har segrat över orken flera gånger. Och ja. Det är så jävla svårt. Ja. Man blir utmattad, och så nära död man kan komma. Men när man väl står där på andra sidan, och har plockat ihop resterna av det hinder som stod ivägen, byggt upp det igen, insett att man är på andra sidan av det som var så jävla svårt, så är det värt att bli utmattad och halvdöd.
För det går alltid att bygga upp sin styrka igen. Om man VILL.
Och det kan ni ge er fan på att jag gör.
Mina drömmar? Att jag inte är ensam om att vilja...
