Akuten.
Det här med att sova har fungerat väldigt dåligt på sistone.
Natten till igår spenderade jag och Azalea på akuten.
Jag åkte dit med magsmärtor runt tolv, och hoppades att inget var galet.
Blev sittande till klockan var sex.
Man kom fram till att det inte var någon fara med mig, att jag inte var gravid och att jag borde äta annorlunda.
Mycket frukt och grönt, ingen läsk och mer regelbundet sa man.
Frisk som en nötkärna, men fortfarande med smärta i magen åkte jag hem.
Och sov. Någorlunda.
Idag är jag tillbaka på kontoret igen. Har fortfarande ont på samma ställe. Men så länge det inte blir värre tänker jag inte bry mig.
Det gjorde jag inte i tisdags heller. Jag stängde av allt.
Känslor, tankar och hela jag var bara inställd på en enda sak: Håll dig kvar i det här rummet. Fly inte iväg till det där grå. Bara stanna här.
Och jag lyckades. Men jag lyckades inte stanna hos Azalea. Hon var med mig hela tiden och det hjälpte en massa, för utan henne hade jag inte kunnat ta mig dit alls, men jag hade ingen möjlighet att få fram det just då. Och hon tog lite illa upp, vilket jag förstår. Hon satt med mig i sex timmar och jag var knappt kontaktbar.
Jag kunde inte tvinga in mina tankar på något annat än att inte fly.
När vi slutligen kom till läkaren var jag sjukt nära att svimma.
Sen såg jag på Azalea och kom att tänka på orden hon sade sist vi var på akuten.
De orden gick som ett mantra genom huvudet på mig "Imagine that Harley will come through that door when it opens"
När vi väl kom hem kunde jag inte sova med en gång heller, så jag fortsatte skriva på ett av breven som ligger hemma och möjligtvis kommer skickas iväg. Sju somnade jag och den sista tanken som for genom huvudet var att jag verkligen borde skriva ett stort tack-kort till Azalea.
Nu sitter jag på kontoret och inser att det lär dröja innan jag kan återvända till Göteborg.
Jag har jobb upp över öronen ända fram till slutet av juni.
Det gör ont.
Nu borde jag äta något.
Och fortsätta jobba.
Vi hörs.
Jag älskar er.