Tanpopo

Jag skulle kunna sammanfatta det med en bild.

 

Men ni ska få några ord som hör till den.

Det känns som om jag har världen i min hand. Som om jag kan nå vart jag vill. 

Bara för att jag är den jag är.

 

Bilden i slutet av inlägget är en av mina absoluta favoritbilder på mig. För att den speglar en sida av mig jag inte ser.

Jag ser mig själv rakt framifrån när jag står framför en spegel. Liksom när jag värderar mig själv, mina tankar, ord och handlingar.

 

Jag ser mig inte som mer eller mindre än någon annan, men möjligtvis något annorlunda.

Inte riktigt inom den där ramen samhället säger att man ska vara.

Ska jag summera hur jag tänker på mig själv är det rakt framifrån. Men när det kommer till hur jag känner mig så står jag underifrån och ser uppåt.

 

Både för att jag känner mig stark och för att de mål jag sätter i livet är en ribba en bra bit över mitt huvud och om jag inte riktar blicken åt det hållet när jag går så finns det heller ingen möjlighet för mig att nå dit.

Min känsla om mig själv känner alltid att jag är väl värd att lyssna på. Att jag är värd att ta på allvar och att det ligger mycket tyngd i det jag säger.

 

Idag känner jag mig verkligen som på bilden här nedanför.

 

Saker händer bara omkring mig. Särskilt sedan John kom in i bilden. 

Idag fick jag ett mail som sade att jag har fått sommarjobb. Jag har precis avslutat min LIA. Fick tillbaka betyget idag. Högsta betyg. I allt. 

 

Förra veckan hade vi tenta. Fem poäng från full pott och högsta betyg.

Allt jag gjort senaste tiden  har gett mig högsta betyg. De tre kurser jag gjort klart på utbildningen har jag fått högsta betyg i, men det är många kurser kvar.

Jag vill kalla mig realist. Jag vet vad jag kan, och tänker att det snarare är otroligt att jag får så bra betyg när jag tycker det känns som om jag inte räcker till att få ut så mycket jag hade velat. 

Att se mig själv rakt framifrån. Jag gör vad jag kan. Det vet jag. Jag vet att min hjärna inte är vad den varit. Att allt går trögare än det gjort förut. Men jag får också vara ödmjuk i att jag kanske ser mig själv med för hårda ögon.

Att jag kanske faktiskt är bättre till och med i den form jag är nu, än vad jag själv tänker att jag är.

 

Min frustration över hur dåligt handleden fungerar fortfarande drar rätt mycket i mig. Men nu har jag fått träffa en handkirurg. Den är trasig. Jättetrasig, men inte säkert att den någonsin kommer gå att laga.

Så nu är det intensiv sjukgymnastik i tre månader till för att se om den läker. Det är ett ligament som är trasigt. Och det går framåt med läkningen, men inte så fort som jag hade önskat.

Allt jag hade velat göra som jag inte kan. Det tär på mig. Men ser jag tillbaka på hur det såg ut för ett år sedan, eller när jag gick hem där i november 2018, så är det ju skillnad. 

Och hade den inte pajat så illa så hade jag ju inte varit på Gotland nu.

För skriva, det kan jag göra. Utan att handen tar stryk.

 

Och är det någon som önskar en föreläsning, tja, då vet ni var jag finns.

 

Nu ska jag snurra på stolen och spana in grabben som sitter vid skrivbordet bredvid. HAn som gör mig hel. Som stärker den grund jag står på och alltid finns där. Som jag alltid kommer finnas för honom om han ber mig.

 

Min andra hälft.<3