Att ta dagarna som de kommer
Ibland går tiden jääääättefort. Som när man kikar tillbaka och inser att Isle of Lime Echo Edition nu är mer än ett år gammal! Hjääälp!
Han var ju valp ny... never mind. Det är han fortfarande.
Då är det mer intressant att se på vad som hänt de senaste tio åren i mitt liv.
Bilden ovan visar mig. Den första är från i år. Den andra från 2008. 11 år. Ingen enorm förändring på hur jag ser ut. Inte som jag själv kan se åtminstone.
Men jag känner skillnad. Man blir stelare ju äldre man är. Så är det ju. Jag märker att jag inte orkar lika mycket. (Och så är jag ju sjukskriven därutöver)
Men nu är det åtminstone på gång. Jag har fått byta handledsstöd och kan använda handen lite smått. Och har en drös övningar jag måste göra varje dag.
Och så har jag en hund. Han brukar prata med mig rätt ofta. Väldigt sällan med skall. Utan mest med handling. Exempel på detta?
Han talar gärna om att han nästan dööööööör när vattnet tar slut i skålen också. Då puttar han runt med skålen på golvet tills man ser den, gärna medan han kryper/ligger ner, och så knorrar han.
Det gav upphov till smeknamnet Knorrbollen.
Han är inte sen att tala om ifall han vill gå ut. Eller smaka på något. Eller kramas...
Då har man inte mycket till val. :) Bara att lyda! :)
Vi har haft helt fantastiska dagar här den senaste veckan. Det har varit snö och solen har varit framme. Jag älskar när det är snö! Det är så ljust och fint och att se hur Yoshi leker ger mig såna leenden och skratt att alla de där gångerna han råkar dra omkull mig eller är sådär galet valpyster liksom får vara värt det. Det har varit minst sagt knepigt att hålla handleden ur vägen och se till så den inte skadas mer. Jääääääätttemycket godis och iskalla händer. För man får inte på sig vanten när de där stöden sitter på.
Trots det har vi varit ute han och jag. och han har skuttat runt i snön, grävt och kört huvudet så långt ner i varenda snödriva han kunde hitta att jag ibland inte kunde se honom. Så lyfter han på sitt huvud och tittar på mig med de där stora bruna livsglada ögonen. Då går det inte att vara annat än glad.
Idag har vi suttit och spanat genom fönstret, de fyrbenta och jag. Mest de fyrbenta. Jag satt och försökte läsa.
Jag borde verkligen inte sitta i fåtöljen när jag försöker läsa. Det är trångt när 31 kg hund också vill vara där.
Överlag? Idag har varit en ganska bra dag faktiskt. Smärtan har varit hanterbar, hunden och katten har inte försökt riva lägenheten och ... Helt ärligt... Visst passar jag himla bra i Ronnies...öh... jag menar min... Hoodie?