Sagan om min silvertiger Stumle

För fyra år sedan började en ny relation i mitt liv. Det var inte tänkt och inte väntat, och absolut inget jag planerat. 
Jag och Annie åkte till Gotland på semester. Det var väl så han hamnade hos mig. Stumle alltså.
För Annie hade lovat att komma in förbi och hälsa på hos Adams familj på Halner i Bro.
 
På Halner hade de ganska nyligen fått en kull med kattungar. Alla utom två hade fått ett hem. En svart hona och en grå hane. 
 
Jag minns att jag tänkte att nej, Jenny, nu räcker det med djur. Du bor ju för sjutton i ett halvt zoo! (samtidigt som en annan tanke sade att "Tja, du har ju redan en svart kanin och en svart hund... varför inte en svart katt också..."
Kanin, hund och katt... (Ska tilläggas att jag hade en inneboende med kanin, hamster och marsvin och katt också... )
 
Många djur blir det. I en liten trea. Men tanken växte. Och jag hade ju redan djurplats på båten så det var ju inget som behövde bokas extra. 
 
När vi besökte Halner första gången kom den gråa hanen gående mot mig på en gång. Och han spann. Ändå intalade jag mig att det var den svarta kissen jag ville ha. Tills jag kom dit nästa gång. Den gråa lille hanen kom fram mot mig igen. Kurrade och ville kela. Då bestämde jag mig. Hela hjärtat ville ha med den där katten hem till Göteborg.
 
Så när vi skulle lämna ön gjorde vi det med en liten grå kisse med oss i bilen. Han låg i min famn och sov hela vägen. Både på båten och i bilen. Jag hade inte hunnit köpa någon kattbur, och hittade ingen innan vi skulle åka, så jag fick köpa en sele för kattungar. 
 
Jag var övertygad om att han skulle krångla och protestera, men icke. Selen brydde han sig inte om över huvud taget. Inte hunden heller. Min stora, svarta pärla var ju trots allt ganska lik den där stora svarta labradoren han haft där hemma på Halner, så han tog även detta med ro.
 
Så var det bilfärden. Skulle han behöva kissa? Vi var beredda med en låda nedanför sätet, men han låg så sött hela vägen från Oskarshamn till Göteborg och snosade. 
 
Så kom vi fram till Göteborg. Upp med katt och hund och in med en låda på toaletten, sätta honom i den och visa vart vi tänkte ställa mat och sådant. 
 
Stumle var rumsren från första stund. (även om han är urusel på att täcka över sin  avföring fortfarande, så har han full koll på vad lådan är till för)
 
Och hur han kom överens med hunden?
Kortet är taget första natten. De var som ler och långhalm. Man såg sällan den ena utan den andra, så gissa om jag var orolig för hur katten skulle ta det när vi var tvungna att låta hunden somna in... (fast nu gick jag händelserna i förväg)
 
Såhär såg det ut här hemma. (och en hel del bus ska tilläggas) 
Den andra katten? Den svarta. Den hamnade hos killen jag var tillsammans med när jag skaffade Harley och fick namnet Tesla.
 
Allt detta hände för fyra år sedan. Då var han liten. Så himla liten! Och även om han var full med bus, så har han alltid varit en otroligt chill katt.
 
Det är ruskigt hur fort kattungar växer! Men jag hann ändå med att få en del riktigt goa bilder på lillkissen
 
Han tog det mesta med ro. Och den halva djurparken jag redan bodde i minskade drastiskt, för min innebonde flyttade ut. Straxt därpå dog min kanin. Men Stumle och Harley hade jag kvar. Varje dag busade de och vilade ihop.
 
Favoritplatsen enligt Stumle var under Harleys öra.
 
Där Harley var, där var katten.
Och så växte han upp och blev den kisse han är idag. Med Harley som storebror är det inte konstigt att han har en del vanor som påminner starkt om hur hunden var. Å andra sidan låg ju hunden också i fönstret... Och ovanpå mig. 
 
Stumle är en riktigt mattegris. Ronnie duger, men oftast bara om jag sitter intill jag också.
Varje dag är han intill. Just nu ligger han på mattan bredvid mig när jag skriver.
 
Om mornarna sitter eller ligger han intill mig vid morgonkaffet och vi har haft mer än en diskussion om huruvida man ska bli klappad av handen som håller kaffekoppen eller inte. 
 
När Harley blev sjuk och fick somna in var jag otroligt orolig över hur Stumle skulle ta det. 
 
Jag kom hem med en tom sele och satte mig i soffan. Katten sov på selen den natten. Sen var det inget mer med det. 
Han har aldrig gått och letat efter hunden och såhär i efterhand så tror jag han visste att hunden var dålig. 
 
Djur vet ofta innan vi själva. Och han visste. Den katten hjälpte mig genom hela förra året.
Han satt där intill när jag var ledsen, och pockade på uppmärksamhet när jag var glad.
Helst ovanpå mig. (och så tuggar han på mina tröjsnören. Och mina skosnören. Och mina dragkedjor. Och posten.)
Jag tycker inte om det.
Men så kryper han intill. In under min morgonmysfilt. Upp på magen. Eller låret. Eller vad det nu kan tänkas vara för del av mig som passar för tillfället. 
Och då liksom glömmer jag bort det.
Eller så ligger han i fåtöljen.
(eller som jag tidigare sagt... i fönstret)
Är vi ute och åker eller gör ärenden någonstans jag och Ronnie så är det inte ovanligt att hitta honom sittande i fönstret när vi kommer tillbaka. Tittar på oss ända tills han hör dörren slå nere i trappuppgången. Då går han och sätter sig på hallmattan och väntar.
 
Jag älskar min katt. (att han är bortskämd är bara förnamnet... :P Men det är ju faktiskt jag också, för det är inte många som har en katt som Stumle. Han är verkligen one of a kind)
 
Det har i och för sig alla mina djur varit. Men sådan matte, sådan misse var det någon som sa. Och ja. Det stämmer nog rätt bra.
 
Och namnet? 
Hur kommer det sig att jag valt namnet Stumle Lunkentuss?
 
Jo, se, när jag var liten så brukade min farmor kalla mig för Snyffeltass och Lunkentuss. 
Snyffeltass hette ju min förra katt. 
(han var minst sagt också ganska speciell...)
I slutet var han både blind och döv, och han bodde på Hau hos mina föräldrar, men avled samma år som Stumle föddes.
 
Så det blev liksom naturligt att Stumle skulle heta lunkentuss. Och det gör han. Anldeningen till att han heter Stumle är för att det är just tack vare familjen Stumle på Halner som han finns hos mig. 
 
Först kallade jag honom bara Stumlekissen. Sen blev det rätt och slätt Stumle. Stumle Silvertigern Lunkentuss.
En av de finaste sagor jag vet. 
Den finaste kisse man kan önska sig! Min vackra Stumle Lunkentuss. <3