Tanpopo

Ninja. Tack för den tid vi haft. För alla tokigheter du bjudit på och all kärlek och framsteg du lyckats med.

Jag kommer sakna dig. 

 

<3

 

Läste igenom lite äldre inlägg där jag också uttalat mig om kramar. Så här ligger det till: Jag KAN kramas, och strävar efter att inte känna obehag. Att känna omfamnandet just så som det är till för. Att tröstas av det och känna hur mycket jag betyder, eller hur mycket det betyder för den som kramar mig att jag mår bra. 

 

När jag tänker efter inser jag att kramar faktiskt kan trösta, men att många av de kramar jag fått varit så oäkta. Att jag önskat det fanns mer i dem än vad som varit och därför inte heller kunnat acceptera de som faktiskt menar väl.

 

För jag är så van. Att gå själv. Att snubbla själv och slå mig, för att sedan bli den som får dra mig upp igen. För att den jag litade till på ett eller annat sätt försvunnit ur mitt liv, och sårat det hjärta jag kämpar så desperat för att göra helare.

 

Idag fick jag en kram som inte kändes fullt lika jobbig som det brukar vara ibland. Och det tackar jag för. Kanske vänder allt nu. 

Det gjorde inte saken sämre att pojken med änglastenarna skickade ett sms när jag satt i kassan. Philip. Jag saknar dig verkligen. Tack för allt du är. För att du kramade mig som du gjorde. När du fanns här och kramade mig kunde inget hända mig. 

 

Lite av den känslan dök upp idag när jag fick en kram. Lite av den där känslan som säger att människan som kramar mig aldrig skulle låta något ont hända mig. Att det var okej att bli kramad. 

 

Ja. Hoppas det vänder. För det tynger rätt mycket att se människor som bryr sig så mycket och inte få göra något för att visa det. För att jag inte klarar av det.

 

Ett steg i taget. Någon gång ska jag hitta dit jag också.

 

Imorgon klockan ett sitter jag hos veterinären med en annan kämpe. Nu ska hon få ro. Om det är möjligt ska hon få somna i min famn. Det är över nu Ninja. 

 

Kärlek till er alla. Nu måste jag sova en stund. Om jag kan.

 

Godnatt och tack för idag. För allt jag fått uppleva och ta del av. Det har varit en väldigt konstig dag, med många känslor och funderingar.

 

(fast funderingarna kanske inte är så mycket att ta på allvar när de kommer från en grå, trött klump som borde skaffa tillhörande glasögon... Jag varken ser eller tänker särskilt bra när jag är sömnig, och det är ett under att jag inte gått in i ett träd ikväll och att det inte är fler stavfel i den här texten)

 

Hur var det nu? GODNATT sa jag ju!