En vardag börjar ta form.
Äntligen börjar vardagen ta form så sakteliga här.
Jag vill så himla mycket. Har massor med planer för framtid och nutid.
Så det handlar om att prioritera. Lite plock här och där mellan studierna.
Sånt där som hör vardagen till helt enkelt.
Jag borde egentligen öva på fingersättning nu när jag skriver, men jag avsätter hellre tid till det i lektionsform för min egen del. Öva och tragla en timme här och en timme där.
Och nu har jag så mycket jag vill berätta att jag inte känner att jag vill lägga ner tiden på att hitta tangenterna!
Kim och Rowdy har kommit på plats och båda börjar komma till ro här ute på landet.
Favoriten för båda våra hundar verkar vara i soffan.
Det är verkligen underbart att se hur mycket bättre de mår, men den största bonusen med att flytta hem igen har varit min egen ro.
Att jag är hemma igen. Det är som om kroppen och hjärnan får landa. Ett lugn jag saknat i flera år har liksom omslutit mig som ett täcke, som doftar av havsvindar och tallbar.
Att få gå ut i trädgården och plocka ett äpple att ha till frukosten, sitta där med kaffet i handen och titta på hur hundarna lyckligt springer omkring och nosar.
En vardag varje hund borde få ha, där man inte behöver vara rädd att de ska få i sig något giftigt eller skära upp tassarna på något.
Sen att Yoshi tyckte det var en bra idé att slicka på en padda häromdagen är en annan femma. (paddor är giftiga för hundar, men som regel är det ingen fara)
Så Kim kom in på kvällen när hon rastat hundarna och var lite nojig över hur Yoshi mådde. Han saliv rann och han var lite slö.
Det första jag tänkte var "Jaha, han har säkert fått tag på en padda"
Så vi gick ut och kollade på gården, och visst sjutton satt där en stor tjock padda.
Men det var inte värre än lite extra salivutsöndring i detta fall. Så nu mår han tipp topp igen
Ja. Jag är lycklig nu. Jag saknar Ronnie, som är kvar i Göteborg. Men jag är lyckligare än på många år.
Jag är verkligen hemma.