Håll i er...!
Nu ska ni få följa med på en liten resa...
När jag och Annie åkte på semester på Gotland för mer än ett halvt decennium sedan så åkte vi ut till Fårö. Jag hade precis kommit fram till att jag tyckte det var himla roligt att fotografera. Så vi vandrade runt bland raukar och martallar... Och så åkte vi till det här stället
Jag känner stället bättre under namnet Kuten, och de gör nog de flesta som bor omkring platsen skulle jag tro. Den ligger precis utmed vägen och när man kommer in på gården (och är lite småtokig i detaljer och prylar från förr) så kan man inte bli annat än lyrisk.
För om det är något som finns på det stället så är det just det. Det är så många detaljer och prylar överallt att det nästan är svårt att fokusera. För det är så mycket som är vackert med det som har historia. Det som pratar om vad som varit. Om nostalgi och svunna tider som aldrig kommer igen. Jag kan inte hjälpa att jag undrar vem som körde alla de där bilarna när de var nya... Hur såg de ut? Och vems var cykeln?
Att åka runt på Fårö är något som alltid gett mig ro. Att åka runt på Fårö och få lite extra information om sånt som varit är ännu mer spännande... Och så den tredje saken... Jag har äntligen tagit upp kameran igen. Så alla bilderna i det här inlägget är från min Sony A77.
Det här med att få frysa tiden. Frysa och spara de där underbara stunderna när man står/sitter/ligger/alltihopsamtidigt och ser motiv efter motiv och jagar runt bland buskar och stenar och kramas med taggbuskar, stubbar och grenar samtidigt som doften av höst når in i näsborrarna.
Och havet. Där jag hör hemma. Varenda gång jag hamnar vid havet är det som om ett täcke av rofylldhet sänker sig runt mina axlar. Min puls blir långsam, andetagen djupa och näsborrarna och hjärnan får helt ärligt för sig att gräla om huruvida jag ska hoppa i eller om det är för kallt eller inte. (det gäller i och för sig allt som har med vatten att göra) Poängen jag ville komma fram till att hav och vatten alltid får mig att känna mig som hemma.
Kanske var det därför jag ändå lyckades stanna så många år i Göteborg. För att det faktistk är nära till havet.
Men problemet var att det var fel hav. Det var inte Östersjön.
Jag kan inte med ord uttrycka hur otroligt glad jag är för att jag flyttat hem igen. Och utflykter som denna gör det inte sämre direkt. Att få sitta och se på detta, känna vinden i ansiktet och närapå bli nedstänkt av vågorna är något jag skulle kunna göra i timtal. Så när mitt sällskap vandrade runt bland strandbodarna och fotade för sig själv satte jag mig ner straxt intill fören på en av båtarna som låg uppdragna på stranden och njöt.
För första gången på länge kände jag att jag inte saknade någonting. Allt var precis perfekt, och alla de där drömmarna jag haft som jag inte insett att jag gett upp strömmade tillbaka in i hjärtat när jag satt där. Är det verkligen på riktigt?! Har jag verkligen äntligen tagit mig hem?!
Det känns som om jag är i en saga och när som helst kommer väckas... Ändå är det inte så.
Jag är hemma och dagar kommer och går. Vissa dagar bättre än andra. Imorgon är det tre år sen jag såg min pappa i livet för sista gången. Och även om jag med hela mitt hjärta önskat att det inte var så kan jag nog avslöja att den där otrolia kärleken till vattnet och havet som jag har... Den kommer från den här mannen:
Och jag vägrar tänka att den där morgonturen då jag tog de här bilderna är den sista turen jag var ute och drog upp nät. För nu är jag hemma igen. Och jag tänker inte glömma vem jag är. Så det kanske var sista turen till sjöss med min far. Men jag ska ut på böljande blå igen. För jag är hemma nu.
Och faktum är att om jag får som jag vill tänker jag bannemej se till att lära mig bygga träbåtar också. Kunde du så kan jag pappa. <3
Jag saknar dig.