Tanpopo

Nu gör det det.

Min bil står under tak. 

 

Dock tänker jag inte ta åt mig äran för att detta har skett. Jag har suttit inne i huset och pluggat. Samlat på mig bra betyg och skrivit tentor och haft mig. 

Under tiden har det gått runt en helt fantastisk människa och plockat här ute. (Han frågade självklart om han fick innan han började)

 

Jag trodde helt ärligt inte att han var på riktigt när han frågade om han fick hjälpa mig med det. Garaget och snickarboden. Jag har knappt vågat titta åt dem för att jag känt att det fanns risk att jag började känna att det blev för mycket. Men ville han så gärna hjälpa mig är jag inte så dum att jag tackar nej. För jag vet att jag aldrig hade klarat det själv ens hälften så effektivt. 

 

Faktum är att jag fortfarande undrar om han faktiskt är på riktigt. 

Min hjärna börjar drömma om att stå i snickarboden. Måla, pyssla, knåpa ihop saker. Kanske fotografera en del... Fy fabian vad glad jag är för att jag bjöd över dig på fika John!

(understatement of the year)

 

Om vi gör en lång historia kort så känns det som om jag lever i en dröm. Och jag tänker njuta av varje minut. Eller som det står på en av mina favoritpresenter:

If you can dream it you can achieve it. 

 

Det är verkligen så.

Jag har hittat hem. Det är här jag ska vara. Bland rosor, kyrkor, blåeld och stränder. Vid havet. I vattnet. I skogen. På landet.

 

Ja. Jag hör definitivt hemma här. Och för varje dag som går så är det som om livet pumpar in lycka i mitt hjärta medan själen kommer till ro och hjärnan börjar drömma allt vildare. Ångrar inte en sekund den resa jag påbörjade när jag vände ryggen åt Göteborg och bestämde mig för att flytta hem igen.