Att leva med en hund
För er som lyckats missa det så blev jag ju med hund igen förra året.
Stumle fick en lillebror (som snabbt växte om honom)
Och allt det där jag saknat så mycket fick jag tillbaka. Plus lite till. Yoshi är en helt fantastisk individ och att få vara med om den här resan emd allt vad den innebär är så underbart att det inte går att beskriva med ord.
Därför ska ni få se det själva.
Det där med att han gör allt för att få vara nära. Hur snabbt han lär sig och hur grym han är på att anpassa sig efter alla nya situationer som uppstår
Hur han dag för dag utvecklas och blir bättre och bättre på att låta bli att jäklas med katten (som i sin tur nu för tiden har en vit rand på huvudet för att hunden varit klumpig, och ändå hänger han gärna med Yoshi)
Den där udda stilen han har... Hur han tar upp heeela soffan när han vilar och hur han studsar som en boll varje gång man kommer hem. Som om han vore två olika hundar.
Åh, javisst... han fäller också. En jävla massa. Men det gööör inget.
För han är bäst. Han är överallt och ingenstans och vill alltid vara nära. Är man ledsen så kommer han med sin leksak, eller så lägger han sig rakt ovanpå en.
Underbara vackra Yoshi!