När man bor på en ö där Disney målar himmelen om kvällarna

Hej på er!
 
Nu var det ett tag sen jag var här sist! Det blir lätt så när livet kommer imellan och tränger sig på, med plugg, strosande på Bläse! -och juletid och allt vad det nu har varit. Men jag kände att det var viktigt att få skriva lite och koppla bortr allt det där stressiga en stund.
Fynd från Bläse
 
Igår hade jag tenta, och efter den skulle jag till mamma i Fårösund och hämta lite jultextilier, så jag får någorlunda pyntat här på Hau ändå.
Ljus har jag fixat dock! Kolla!
 
Vi har fått en massa extrauppgifter att göra på skolan nu innan jul, så jag har jättesvårt att se hur jag ska kunna ta mig över till Göteborg och köra över flyttlasset hit, för det kräver en del arbete.
 
Jag hade ju planerat att ta lite varje gång jag är i Göteborg, men nu får jag försöka lösa det på ett annat sätt, för tyvärr har jag och Ronnie gått isär. Hur det kommer sig spelar egentligen ingen roll. Ibland går det inte att hålla ihop något, för att allt man har är tejp, och det räcker inte riktigt till oavsett hur mycket tejp man har.
 
Nu hände det här för över en månad sen, i mitten av oktober, och även om ni är några som har reagerat över att jag inte längre står som Ronnies flickvän så är det också så att jag valt att inte basunera ut det med dunder och brak. 
Det är jag som har valt att gå. För min egen skull. Min tejp var slut. Den räckte många år mer än vad som kanske egentligen var bra för oss. Men det betyder inte att jag för det inte bryr mig om Ronnie. Just därför har jag inte valt att nämna något om saken förrän nu.
Ronnie är en fantastisk kille. Det tänker jag inte säga emot. Och han kommer alltid vara en god vän till mig. Men närmare än så fungerar det inte att vara. 
 
Jag kommer alltid finnas där om han behöver mig och känner att jag kan hjälpa honom, men mitt hjärta är inte hans längre.
Nu har ni fått veta i princip allt jag har lust att uttala mig om i den frågan. Det är jättesynd att det har blivit som det blivit, men ibland måste en del saker falla isär och låta andra saker falla på plats.
 
För jisses vad mycket det är som fallit på plats. Ni har ingen aning om hur galet jag haft det den senaste månaden... Kim har ju inte varit hemma, utan åkt runt på fastlandet, så Stumle och Yoshi har fått prova på att vara ensamma hemma. Det har gått helt galet bra!
 
Det känns som om jag lever i en saga. Saker händer verkligen här ute på Hau.
 
Och med mig.
 
Mitt i allt plugg och alla tankar och årsdagar har jag faktiskt börjat läka på ett sätt jag inte trott var möjligt.
 
Nu lever jag det där livet där jag stannar till och tar de där bilderna jag tycker är så häftiga.
Min bil har fått åka på äventyr till den lilla ön i norr ett par gånger senaste tiden, och det har medfört att Yoshi knappt ens reagerar över att hoppa in i bilen längre, och att jag är ganska van vid den här utsikten nu förtiden
 
 
En dag ska jag berätta hela den där historien om trappan som förde mig hit för er. Men för tillfället får ni hålla tillgodo med en kortare variant. 
Den där jag får en kram och hela jag vaknar. Allt det där jag inte visste om mig själv kom och petade på mig. 
 
Jag stod där på trappan och armarna som kramade om mig visade sig tillhöra den andra halvan av mitt pussel.
Ni vet, den där klyschan om hur man bara är halv? Jag visste inte ens om att jag var det. Jag visste ju hur mitt pussel såg ut. MEN jag visste inte om att det var halvt.
Nu vet jag det. Och här är jag nu. Starkare än jag någonsin varit. Utan ens möjligheten att stänga ut eller stänga av mina känslor. 
 
Ingen plan B, inget att sätta emot, utan helt öppen och sårbar. Jag har trillat dit. På ett sätt jag aldrig förut haft något har jag nu hamnat i en situation där jag tror att varje dag är en dröm. 
Där jag vaknar varje morgon med ett leende som jag inte ens behöver anstränga mig för att få dit. Där jag hittar små fina meddelanden både här och där och hjärtat hoppar över slag för att det känns så overkligt. 
På trappan. Det kom som en kram jag aldrig ville släppa ifrån mig. En känsla jag inte kan förklara. Den var så stark. Så ofattbart stark. 
 
Den känslan. Den hoppas jag alla får uppleva någon gång i livet. Jag går fortfarande omkring med den känslan. Fattar. Såhäär ska det kännas när man är kär.
Det här har jag aldrig känt. Inte ens i närheten av. Och det är inte ens läskigt.
 
Det önskar jag er alla. Kunde jag så skulle jag ge er det.
 
Men nu... Nu är det dags att sätta sig ner och sammanfatta vad jag vet om sjöräddningens helikopterbas i Visby... Himla nice skolarbete jag valt
Foton från när jag var där igår och intervjuade John. (Och ja, det är han som stod för den där kramen som väckte mig, så nu behöver ni inte undra över det ifall ni nu gjort det)
1 Anita:

skriven

Så fina bilder :D

Kommentera här: