Om de jag delar min vardag med

Det här inlägget riskerar att bli långt och fyllt med bilder från min vardag... (bara så att ni vet)
Det ska handla om de jag delar mitt vardagsliv med. De där som bor på Aprilgatan 44 här i Göteborg. 
Ni vet, de här två dårarna:
Vi kan väl börja med den som var här först? Inte jag alltså, utan Stumle
 
Stumle Lunkentuss, silvertigern
Denna lille kille kommer från Halner gård på Gotland... Han blev i princip adopterad till mitt hem första gången jag såg honom, även om jag inte visste det då.
Han var inte stor. Och jag var ju bara och hälsade på hos Annies bekanta... Som rååååkade ha kattungar. Och jag råååkade ju ha djurplats på båten. Så lille Stumle, född den 20/7-2013 rååååkade följa med till Aprilgatan.
 
Hoppsan.
Hunden jag hade då (för den som kommit hit för första gången) hette Harley. Han har en helt egen blogg, och även om den inte blivit uppdaterad sedan han somnade in 2016 så kan man läsa precis om vem han var där, på harley.blogg.se
Harley adopterade den lille kattvalpen och uppfostrade honom som ja... jag vet inte vad... men adopterad blev han.
De var oskiljaktiga från dag 1, och jag oroade mig en hel del för vad som skulle hända när det var dags för Harley att somna in. Men det var helt obefogat. Katten visste. När jag kom hem med Harleys tomma sele satt han med mig i soffan i två timmar ovanpå selen jag hade i knät. Sen vägrade han vara i närheten av selen, och han letade aldrig efter hunden.
 
I ganska exakt två år var jag utan hund. Det var tungt och skrämmande. Även om Ronnies morbror hade en stor vovve så var det inte samma. Men katten. Min underbara Stumle. Han axlade rollen som hund. (utom koppelpromenader och sånt då) 
Han är med mig överallt om han kan, den här killen...
 
Han kom och påminde oss om att han minsann alltid ska få mat klockan sju. Och dessutom skulle han ha godis också. Hur nu det gick till. Så mycket extra fick han inte när han bodde bara med mig och hunden... Men... Ronnie... Anyway. Nu får han minsann både godis och kattmjölk lite då och då. Och alltid när vi ska gå och lägga oss. 
Och jag älskar min underbara kissemiss. Han kramar om mig när livet är tungt, och finns liksom alltid där.
(vissa stunder är han mer välkommen än andra kan jag väl erkänna) När man borstar tänderna är han något i vägen...
 
Men han ser. Precis som Harley. Han vet när man mår sådär. Och efter många om och men har han adopterat Ronnie också.
När det hände vet jag inte riktigt. Men han har full koll på ifall Ronnie är nere. Då struntar han fullkomligt i mig. Då lägger han sig i Ronnies knä. Oavsett var Ronnie sitter. Han är en riktig mattetokig katt, men han vet när Ronnie kan behöva tänka på annat. Då går han dit.
 
Förmodligen har han fostrat Yoshi att göra detsamma... (Det kan man kanske ana om man läser vidare... :P )
 
Nu är det dags att berätta om den svarte lille (stooore) galningen...
 
Yoshi (Isle Of Lime Echo Edition)
Föddes... och fostrades... på Halner gård på Gotland. (Tänk, de kommer från samma ställe de där två...)
När Yoshi kom till världen hade vi bestämt oss för att vi inte skulle ha hund. Eller inte än...
Sen började Yoshi leta sig in i våra hjärtan...
Inte så konstigt. Hur faller man inte handlöst när man möter blicken på den här lille rackaren?
Den 22/1-2018 föddes han. Blå hane.
Så fort det blev bestämt att vi skulle bli med hund så var jag fast. De där helt otroliga ögonen. Redan som valp verkade han vara med såna enorma kunskaper om livet och vad som gällde. Något jag alltid kommer fascineras över är hur Ronnie bad att få en rumsren valp när jag var och hämtade honom under en tvåveckors semester hemma på gotland. 
-Det kan du glömma, svarade jag. Han är bara tio veckor. Kommer aldrig hända.
 
Jag hade fel. Från dag ett var den här killen torr. Med det menar jag inte att han inte kissade inne. (eller ja, jo... nästan så om jag ska vara ärlig) 
Det jag åsyftar är att han från dag ett ALLTID visat att han ska ut och göra ifrån sig. Utan undantag.
Vilket innebar i praktiken att första natten med valp innebar att någon studsade och gnydde nedanför sängen klockan tre på natten tills man gick upp och ut. Vi hann ner för trappen så gjorde lillen ifrån sig.
Och jag tappade hakan. 
 
För så fortsatte det tills han klarade hela natten utan att gå ut sen. 
Inte ett enda reklamblad hade jag behövt spara. Och de där valpmattorna som man skulle använda för att visa var hunden skulle kissa... alltså... Det paketet har jag inte ens öppnat.
 
Nu följer han mig var jag än går.
(Ganska så exakt som Stumle lärt honom) 
 
Det var väl en sak när han var valp och skulle med in på toaletten, men nu är han något större...
Och han har sina egenheter.
Minst sagt.
 
Det här är en envis hund. Och intelligent (även fast det är svårt att tro om man kikar på kortet ovanför)
Jag minns att Ronnie noterade att han alltid hade full koll på var han lagt pinnen han inte fick ha med sig in varje gång man gick ut med honom... ( eller kotten för den delen)
Det är ingen som helst tvekan om att det är en Retriever vi har köpt.
 
Och han har en enorm vilja att arbeta, massor med energi och livsmål att göra matte och husse glada. (och tvätta katten, jaga katten, hoppa efter katten, lukta på katten, leka med och slicka på katten,)
 
 
Det ska man ha i åtanke när man skaffar en sån här hund. Jag hade koll på det, och ganska realistiska förväntningar, men Ronnie var nog inte helt på det klara med vad vi tackat ja till :P
 
Yoshi kommer rätt ofta med sin favoritleksak (eller vad som än finns till hands som gör honom glad) och lägger den i knät på en. För det gör ju honom glad. Så då måste det ju göra matte eller husse glad också.
 
Han snappar upp saker så fruktansvärt fort den här killen. Och ibland gör han saker som förvånar mig. Fast jag inte borde bli förvånad. 
Det är mycket hund. Med mycket hjärna. Det där schyssta tricket Harley kunde, att gå och hämta kopplet när han ville ut... Det kan Yoshi också. 
Både med och utan kommando.
 
Och vi köpte en labyrintskål till honom. Inte för att han kastar i sig maten direkt, snarare tvärtom, utan för att han behöver få arbeta för sin mat. 
När han inte får tillräcklig stimulans kan han bli ganska intensiv. (mattes skadade handled har inte gjort det jätteenkelt att aktivera alltid) 
Men han klarar det galant. Då får man "kräva" passivitet av honom istället, vilket också tröttar ut en hund som ständigt vill att det ska hända något. 
 
Men i nio fall av tio så har han en tydlig av och på knapp. När inte matte eller husse kräver något av honom så är det av som gäller.
Jag är otroligt imponerad över hur grym han är på det. 
Ronnie kan nog tycka det är lite mycket med hund ibland. Det vet jag.
Men Ibland... (mer ofta än sällan) Vet jag att Yoshi sätter leenden på hans läppar.
Och Yoshi älskar Ronnie...
 
Ja...Dags för... Den tredje jag delar min vardag med.
 
 
 
Ronnie
 
Den här människan... Jag pratar inte om honom så ofta. Min sambo. 
Han avskyr att vara med på kort, (även fast jag sneakat till mig några stycken) men jag ska försöka visa med några bilder på annat vad han står för i mitt liv.
Han har följt mig genom många av de tyngsta sakerna jag upplevt. 
Han såg mig gå igenom och bearbeta förlusten av min pappa, Harley, Edward
och Nisse under ett och samma år
 
Han såg hur sårad jag var när jag försökte resa mig från mitt tidigare förhållande, hur jag inte ville älska men ändå hamnade intill honom med ett hjärta som bultade utan dess like medan jag kände hur kyssarna hängde i luften.
 
Han som kan gå upp tidigare en helg bara för att baka bröd eller alltid gör kaffe till mig och drar med mig på äventyr.
London, 2017
 
Naturhistoriska i Göteborg
Tingstäde träsk, Gotland, 2016
Födelsedagspresenten jag fick för några år sedan: SPA- Gothia Towers Göteborg.
 
När Annie flyttade till USA undrade jag allt vem som faktiskt skulle åka på alla de där äventyren med mig...
Det blev han.
Som följde med mig.
 
Till Santa Barbara.
Till Hollywood.
 
Till Pismo Beach och San Fransisco.
Till Disneyland och universal studios.
Till Grand Canyon.
Till Gotland. Igen.
 
Till djurparken.
Till Ullared.
 
Och äventyren är inte slut än heller, för i sommar ska vi tillbaka till landet där denna ligger:
 
Ibland på stan, så att jag får komma hemifrån och tänka på annat. För det här med att vara sjukskriven när man inte har en sjukdom utan en skada som gör att man inte kan eller ens får arbeta utan risk att förvärra den kan driva en människa till vansinne. 
 
Han har skurit min mat här när det behövts det senaste halvåret som jag har varit hemma. 
 
 
Han har bakat kakor och gjort tårtor.
 
Köpt blommor.
 
Han har stått ut med att jag förvandlat hans hem. Med att jag envisas med att hänga med min lillasyster.
 
Och visst kan jag bli galen på att jag så ofta måste plocka efter honom eller på att han inte hör när jag pratar med honom, eller lyssnar på vad jag säger. Men i grund och botten hade jag inte klarat de senaste åren utan honom.
 
Jag är en människa med måååånga egenskaper och egenheter. Jag vet om det. Jag passar inte riktigt in i normen. Ändå stannar han kvar hos mig. Trots att vi är ganska olika.
 
Trots att jag lånar hans kläder (Men HEY, det är faktiskt vad pojkvännens luvtröjor är till för, sådeså).
Över fem år ihop har det blivit hittills. Jag är tacksam för varenda ett.
 
Och den sista jag delar min vardag med? Det är mig själv... 
Om mig tänker jag inte skriva så mycket dock... 
Men ni ska få några bilder, så ni får ett litet hum om vad jag är för en filur (ifall ni av någon anledning har missat det)
(Foton jag inte tagit själv är tagna av Kim, Annie, Martin, Azalea, Linda och troligen Ronnie också... jag minns faktiskt inte helt, men om du vet med dig att du tagit någon av bilderna och vill att jag ska nämna det så får du höra av dig, så skriver jag det också...)
 
Redo?
Då kör vi:
So far, so goo.... never mind...
 
 
 
Jag stannar nog där... Har du koll på vem jag är nu? :P

Kommentera här: