Om dag och natt, med hund och katt
Han växer så det knakar, våran lille valp. Snart blir han åtta månader och som han utvecklas kan jag inte säga annat än att jag har en fantaaaaastisk hund. (Ni vet den där irritationen över att bli väckt halv två på natten av att någon gnyr och gnäller, som genast ersätts av en enorm stolthet - För den här killen gnäller aaaaldrig utan anledning. Den natten detta gällde var han ruskigt dålig i magen, så när man väl insåg varför så flämtade han som en galning, höll på att dra omkull mig när jag tog ut honom, för han bajsar aldrig på gården, utan hellre i högt gräs eller under en buske...)
Vilken pärla. Är något fel så talar han om det. Ordentligt. Han låter liksom bara när det är något han vill. Skäller till ca två gånger om någon kommer, vilket jag är helt okej med. Och så har vi vår lilla hälsningsrutin han och jag. Jag går upp, in i vardagsrummet och sätter mig i soffan och han kör en scoobydoofusharang medan han försöker övertala mig att två händer är alldeles för få, att kaffet inte får drickas förrän vi hälsat ordentligt och han fått pussa klart. (Nu vill jag inte pussas lika länge som han, så vi brukar bråka en stund om hur länge denna hälsning ska fortlöpa innan han lägger sig till ro)
Så fortsätter dagen. Jag jobbar väldigt mycket nu, så tiden hemma med hunden är inte lika omfattande som den varit. Däremot har jag sågrym chef på mitt jobb så att jag alltid jobbar eftermiddag, och börjar tidigast klockan tolv. Det i sig har medfört att vi kunnat ensamträna den här killen. Mellan fem och sex timmar är inga som helst problem nu för tiden, men tack och lov är det inte varje dag, utan max fyra dagar per vecka han får vara ensam så länge. Nästa steg i den här snurran är att låta dörrarna vara öppna så att katten kan gå som den vill också. Men en sak i taget. :)
På minha lediga dagar? Då pysslar jag med så lite som möjligt, och låter kroppen vila så gott det går...
Och så kikar jag på och låter mig roas av mina två underbara busar. Det är fullt ös blandat med... total utslagenhet... När det var så himla varmt här så sov hunden på toaletten och katten snodde hundsängen. Och i skrivande stund sussar Stumle i sitt klätterträd och hunden vid mina fötter när jag sitter här och skriver.
Hur mycket han väger nu, den svarta galningen? straxt över 20 kilo... och han är redan lika hög som Harley.
Och så över till något annat: Om en vecka smäller det. Då börjar jag på smyckeslinjen!!! Jag ska lära mig designa smycken om fredagarna i ett par månader framåt...
Det... kommer säkert mer om det vid andra tillfällen.
Mitt liv går ganska mycket upp och ner just nu. Det har varit en tung sommar med mycket jobbiga saker som har hänt, och jag är så himla glad att jag har dessa två i min vardag:
Världens finaste. Ett beslut jag är jättenöjd att jag tagit. Eller ja.. .två. Underbara pälsklingar.
Så ett steg i taget formar jag min vardag och min framtid. Mot strömmen, med en sjuhelsikes vilja och fast besluten att inte låta det som slår mig hålla mig nere, utan alltid resa mig igen. Ni som följt min blogg sedan början vet ju redan att jag inte lever ett tråkigt liv. Det är alltid något som händer omkring mig.
Oavsett karaktär på det jag möter är jag tacksam för att det är just så mitt liv ser ut. Även om det är tungt i stunder så har ju faktiskt allt som hänt mig genom åren gett mig (extrema) överlevnadsverktyg, kunskaper, empati och förståelse utöver det vanliga.
Och vad jag ska bli när jag blir stor? DET återstår att se. ;) Ädelmetallsmed ligger ju bra till kan vi säga. :)