En ny vardag börjar ta form
I snart tre veckor har jag haft sällskap av den svarta mysnosen på bilderna. De två första veckorna var vi i mitt barndomshem på Hau. Där hjälpte han (inte till så mycket) oss att röja mossa från gräsmattan, flytta löv från ett ställe till ett annat och hålla humöret uppe på alla som kom förbi
För han är fantastisk på att charma folk den här lilla svarta galningen. Och jag åkte ner väl förberedd på hur krävande det skulle bli att ha valp och såg till att ha allt med mig för att kunna undvika eller underlätta vid träning på rumsrenhet och aktivering.
Yoshi? Han sov mest. Fast han väckte mig gärna mitt i natten för att tala om att han behövde ut. Det hade jag inte räknat med. Så istället för att gå och torka kiss eller bajs på golvet på morgonen så fick jag offra mig och gå ut mitt i natten. Nu, när vi är på plats i Göteborg har han inte ens behövt gå ut mitt i natten längre. Två gånger sedan han följde med mig hem fredagen den 6/4 har det blivit olyckor inomhus. Båda gångerna för att jag inte noterat att han behövde gå. För han sade till.
Han har gått till dörren och satt sig varje gång han vill gå ut. (om inte vi redan varit på väg ut vill säga)
Den här killen är så himla duktig, och smart att jag blir alldeles lycklig i hela bröstkorgen och det känns som om jag börjar bli hel igen!
Självklart lär jag få en del gråa hår, och prövningen har ju bara börjat här, men jag tänkte berätta lite om vad vi har hunnit med så här långt, och hur det har gått. Mest för min egen skull, för att det kommer vara jätteroligt att kunna gå tillbaka och läsa det här när han blivit äldre, och minnet börjar svika på en själv.
Vi kan ju börja med dagen jag hämtade honom. Världens bästa Annie satt valpvakt just den dagen, så han var på Halner när jag skulle hämta honom. Han, några kullsyskon, hans mamma och en till hund.
När jag kom åkande med bilen var Annie utomhus med valparna, som var fullt sysselsatta med något vid en trädstam.
Så ropade jag Yoshis namn. Ingen av de andra valparna reagerade. Utom han. Min svarta lilla pärla kom springande mot mig så fort han hörde mig. Den stunden var magisk.
Bilresan ut till Hau var inte det.
Inte så konstigt. Hastigt och lustigt var han utan sina vanliga dofter, sina syskon och de människor han var van vid. Så han lät. Mycket. Från Halner till Othem. Sen tystnade han.
När vi väl kom fram gick vi ur bilen, och han kissade på gräsmattan. Mamma och syrran var på Hau och stod och tittade genom fönstret medan han för första gången hade koppel på sig. Sen kom de ut och hälsade.
Därefter sov jag själv ute på Hau, men besök fick vi nästan varje dag, jag och Yoshi. Det är jag glad för nu. För det vande honom vid att det alltid händer saker. Det kommer bilar förbi utan att han ens lyfter ett öra, och dörren slår igen nere i trapphuset. Posten kommer in genom dörren...
Så var det den där första natten. Jag var beredd på att han skulle vara sååå liten och ynklig och ledsen. Men han fann sig väldigt snabbt. I sängen hade jag bestämt att han inte skulle få vara, men däremot var jag noga med att visa att jag fanns där. Så blev klockan tre på natten och han började gny. Hoppade upp med framtassarna i sängen och fortsatte gny. Så satte jag mig upp, och då gick han till dörren på rummet. Det medförde att jag kastade på mig kläder och skor och så gick vi ut. Mycket riktigt. Nedanför trappan kissade han. Och sen ville han gå in.
De följande dagarna röjde vi i ordning så att jag kunde vara i fler rum än ett, och nätterna fortsatte likadant, upp och ut någon gång mellan ett och fyra ungefär för att kissa.
Till slut fick jag ordning inne i soffrummet också. Efter det hängde vi där.
Tre dagar efter att jag hämtat honom så tyckte jag det var dags att öva lite bilåkning igen. Inte utan att jag var nervös. Men jag tog hunden, lastade in honom i bilen och körde ner till Gattet. Inte ett knyst gav han ifrån sig.
Dagen efter åkte vi ner till mamma i Fårösund. Funkade perfekt, även om han avskydde bilen så tog han det med ro när han väl var i den.
Under de två veckorna på Gotland hann vi med att träna massor med nya saker, och allt jag bett honom om klarar han galant. Hälsa på nya människor, gräsklipparens oljud och dammsugning. Inga problem. Hundar som skäller däremot. Det tycker han verkligen inte om. Då kommer han springande med svansen mellan benen och tyr sig tätt, tätt intill.
Under de två veckor jag var hemma på ön hann snön smälta. Till Yoshis förtret tror jag. Han tyckte den var jätterolig. Jag har fått se de gotländska blåsipporna i år. Det går inte att beskriva hur mycket det är värt. När jag var där så plockade jag en bukett till min mamma också. För att det är något speciellt med det. Att få ge plockade blommor till sin mor. Och på Gotland är inte blåsippor fridlysta. Inte är de blå heller för den delen. De är lila, rosa, vita och blålila... Och jag älskar det!
Och vad ska man säga? Jag längtar till den dag jag bor där. Då det är mitt och jag får gå där med hunden och bara vara!
Men det dröjer några år än. Så nu är jag tillbaka i Göteborg.
Och resan hit?
Den var lång. Ronnie kom och mötte upp mig på Visby flygplats för att vi skulle kunna åka tillsammans på båten hem. Så i fyra timmar ungefär höll vi till på färja och i bil den första vändan. När vi närmade oss Oskarshamn så tänkte jag att det vore bra om hunden fick kissa lite, så jag gick ut på soldäck med honom. Det resulterade i gapskratt utan dess like. För inte fan kissade han. Nänä. Däremot försökte han äta upp vinden. Så där stod jag och alla de där som hade rökpaus och tittade på medan Yoshi sprang runt som en dåre och nafsade i tomma intet, med en glatt viftande svans.
Inte förrän vi hade kört av och kommit fram till en bensinstation ville han göra ifrån sig. Och där fick han äta också, och sen bar det av igen. Två timmar i stöten körde vi ungefär, och så tog vi bensträckare.
Så var vi till slut i Göteborg. Jag var helt slut, men vi fick börja med att plocka bort en massa saker för att valpsäkra rummet. Klockan var efter ett på natten och jag var inte glad.
Och hur gick det när han väl träffade katten? Tja... Jag hade räknat med ett sjujäkla fräsande och springande och morrande, men icke. Det var knappt så han använde klorna mot valpen, trots att Yoshi kom farande som en kanonkula. Och med knappt så menar jag knappt. De första gångerna daskade han bara till honom. Utan klor eller någonting. Bara två dygn senare så försöker han tvätta hunden mellan de där tassaslagen...
Åh, javisst ja! Innan vi lämnade Gotland var vi hos veterinären och tog tolvveckorssprutan, och så blev vi avmaskade.
Idag har vi tränat kloklippning. Det gick så fint att alla fyra tassar blev klara utan hysteri eller minsta obehag inom en kvart. (och så fick jag en mysstund på köpet)
Dessutom har jag bestämt mig för att göra en skylt att sätta på dörren... Vad tror ni?
skriven
Det är verkligen underbart med valp! <3