Tanpopo

Det är så många tankar som vandrar i mitt huvud just nu.

Jag mår ganska bra. Inte särskilt trött eller sliten. 

Men jag tänker mycket.

 

Imorgon fyller mamma år. Om två dagar är det ett år sen jag såg pappa för sista gången. Om tre dagar är det ett år sen han gick bort och lämnade oss kvar här.

 

Förra julen var jag inte hemma på ön. Jag jobbade. Första julen utan pappa. I år blir det troligen inte så att jag jobbar. Om det går att lösa. 

I så fall är jag på Gotland. 

 

Mamma ska flytta ut ur huset. Innan jul. Så det är många saker som ska tas itu med nu. Kontrakt och försäkringar och avtal. Sophämtning, slamtömning, sotning, el, tv och internet och allt det där. 

 

Jul. Den skrämmer mig i år. Jag älskar julen. Med allt pynt och alla mysiga saker den innebär. Tycker det är underbart. Men jag vet varken ut eller in. Hur blir det med allt sånt i år liksom? Ska jag ens bry mig om att pynta i lägenheten här? Och hur kommer det vara på gotland? Jag älskar det där pyntet, så jag kommer nog att pynta, men det känns så konstigt och avlägset och jag vet ju att Ronnie inte är så glad i det. Och det känns så tomt och konstigt. 

 

Det enda jag vet är att det är dags att göra nya traditioner. Men vart? Och hur? Med vem? 

Och den där julstämningen... julhandeln med pappa jag aldrig kommer få göra igen. Gå runt och prata sådär gulligt som han brukade... En sån där skulle mamma ha. Och så köper vi lite värmeljus till. För det gillar mamma. Ta ett paket till.

Sen fick jag slå in det.

 

Våra jultraditioner har ändrats med åren. Jag flyttade ju från Gotland. Sist jag firade jul där var sista gången jag firade jul med pappa. Då var vi alla samlade på Hau. 

Det kommer vi inte vara i år. Och nu har det liksom sjunkit in att han inte finns här i jul. Vet ni hur grått det kan kännas när den tanken slår en, och hur svår den är att ta sig vidare från?

 

Jag och syrran är grymma när det kommer till att fixa det som behövs ute på Hau. Vi löser allt. Därför känns det också otroligt konstigt att inte vara där. Att veta att varken mamma eller pappa bor där. 

 

Det är så mycket att anpassa sig till. Och jag är rädd. Självklart kommer jag att klara det här också, men just ikväll, med alla åtaganden som ligger över mig så känns det tungt. För jag älskade våra traditioner. Att gå ner från övervåningen och sätta sig och titta på granen. Den stora högen med julklappar som låg där och ett juligt Hau... 

Mitt hem. 

I juletider... Vart blir mitt hem nu? Vart hör jag hemma den 24:e december? Sover jag ens i en säng jag känner till? Kommer golven knarra där jag går? Och det där absoluta mörkret som lägger sin famn runt Hau när man ska sova och inga gatulyktor lyser upp utanför fönstret. Den som jag älskar. 

 

En del av mig funderar på om jag inte ska sova på Hau. Om jag inte ska ta med mig gardiner och pynt och sätta upp där. Fast vill jag göra det ensam? Ikväll blev det ganska privat här. Så får det vara ibland.

 

Ni behöver inte vara oroliga, ni som kikar in här ibland. Kanske är det nyttigt för en del av er att se att jag inte bara är strålande solsken, att pappas bortgång och allt annat som hände förra året har tagit hårt på mig. 

För jag pratar sällan om det. Det finns inget att säga liksom. Det är som det är. 

Det gör mig varken stark eller svag. 

Det gör mig till en människa i sorg. De flesta dagarna är bättre än andra. Men så kommer en sån här dag då och då, då tankarna vandrar iväg. 

 

Och nu blev jag alldeles tom i skallen, så jag antar att det är dags att avsluta för ikväll. Ronnie kom just hem från affären, och det är dags att göra mat. Ikväll blir det pasta med köttfärssås. 

 

Älskade Ronnie! Vad skulle jag göra utan honom?!