Ett år senare

Det brinner ett ljus här idag. För den själ jag förlorade för ett år sedan. En fyrbent kille som gav mig minst ett dussin skattkistor med fantastiska minnen. 
Stumle ligger i mitt knä. Han vet precis. Hur jag mår och vad jag behöver. Han har knappt lämnat min sida idag. Uppfostrad av den bästa man kan tänka sig. Min Harley.
 
Det är en tung dag. Men också en dag jag är tacksam. För att jag har fått ha honom med mig. För allt han gjort för mig och för allt han lärt mig och hjälpt mig igenom. 
För alla gånger han försökte släpa in träd genom dörren och fällde mig i sina glädjeryck där han sprang. För hans kloka ögon och det där stora leendet han kunde ge en när han ville något. 
 
Den som säger att hundar inte kan le har aldrig riktigt känt en hund. Harley kunde le. Och skratta. Han var smart och fantastisk och snart nog kommer jag skaffa en ny hund. Inte än. Men det kommer. Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund. Harley var mitt allt. Han var den där stora gosiga svarta nallebjörnen som vaktade min rygg, som satte leenden på mina läppar varje dag och stundtals fick mig att slita mitt hår med sin starka vilja när den inte gick hand i hand med vad jag själv ville.
 
Han var fantastisk med djur och människor och hjälpte alla han tyckte behövde hjälp. Om det så var hundrädsla eller att plocka upp strumpor från golvet, hämta skorna eller få någon på andra tankar genom att sätta sig framför bästa tv-programmet till man uppmärksammade att han inte fått mat. Han var alltid där. Redo.
Allt jag bad honom om försökte han göra, och jag kanske höjer honom till skyarna för att han var min hund. De flesta skulle tro det. Men fråga de som kände honom.
 
Han var speciell. Han betade i hallonsnåren, tjatade till sig promenader och lärde katten i vilket skåp vi har vårt djurgodis. Han gnällde bara när vi åkte till jörlanda för att han ville komma fram så fort som möjligt. (vi trodde han var jäääääättekissnödig, efterssom vi aldrig hört honom gnälla förut, så när vi stannade bilen för att släppa ut honom på kisspaus så satt han kvar och tittade på oss som om vi var helt dumma i huvudet)
 
Han hoppade in i främmande och ofrämmande bilar om dörrar eller luckor stod öppna, för att han ville åka bil. Och han vägrade verkligen gå ur om han inte fick åka bil. När mamma och pappa var på besök trängde han sig in i deras bil medan jag och mamma kramades hejdå på parkeringen. Vägrade gå ur förrän pappa hade backat ut från parkeringsfickan och vänt bilen.
 
Men nu ska jag låta bilderna tala för sig själv, om den fantastiska själen och vännen jag hade i mitt liv fram till för ett år sedan.
Min bästa vän. Världens bästa hund. <3
1 När Annie fotograferar i Kalifornien:

skriven

<3 All kärlek.

Svar: Åh! Till dig också! <3!!!
Jenny Elgh

Kommentera här: