Tanpopo

... men i mitt liv har hela världen skrikit och dragit i mig för att få min uppmärksamhet.

(foto: Annie Brickman)

 

Söndagen den nionde oktober åkte min pappa in akut till sjukhuset. Hans ben bar honom inte när han skulle upp ur sängen och han hade otroligt ont. Han fick göra en magnetröntgen och den visade att hela hans ryggrad var full av metastaser, varav en hade vuxit sig så stor att den gjort honom förlamad.

 

I det läget fanns inget mer att göra för honom, så han blev satt på palliativ vård. Jag pratade med min chef och mina kollegor, jobbade veckan som kom med tusen tankar i huvudet, och bokade en biljett ner till Gotland på måndagen. Jag visste på något sätt att jag skulle hinna ner, och var lugn och trygg i beslutet att jobba veckan ut innan jag åkte. 

 

Den sjuttonde lyfte flyget från Göteborg. Det var sista dagen jag såg min pappa i livet. Han dog på kvällen den artonde.

Från flygplatsen åkte jag direkt till sjukhuset. Hela veckan hade pappa fått morfin och varit alldeles virrig och påverkad. Men när jag kom var han klar i huvudet.

Så vi pratade på om lite av varje. Mamma var också där. Sådär som om inget var fel, fastän allt var galet. Pappa ville ha halstabletter, så då gick jag och köpte det. Han ville ha det så. Allt annat hade gett honom ångest när han nu visste att han inte hade så lång tid kvar. Så han tog var dag med ro. Min syster kom och stannade en stund där hon också, och sedan, när kvällen närmade sig skulle vi åka ut till hemmet på Hau och möblera om så att pappa skulle kunna komma in med sin rullstol.

 

I min familj har vi sällan kramats under min uppväxt, och pappa och jag har haft en ganska speciell relation. Vi sade sällan till varandra vad den andre betydde, men visste det såväl ändå. Ord behövdes liksom inte. Inget var osagt mellan oss för det. Men den här eftermiddagen kramades vi när vi sade hejdå, jag och pappa. Den sista beröringen jag fick från honom var en kyss på halsen. Så har han aldrig gjort förut. Inte så länge jag kan minnas.

Jag visste det redan då. Och jag misstänker att han också gjorde det. Fast jag sköt det ifrån mig. För det var ju bestämt att han skulle få komma hem. Att han skulle få vård hemma. 

 

Men jag kommer aldrig glömma den där hostan. Han rosslade, och det lät som om hela halsen liksom bubblade. Han hade så ont så han kunde inte hosta tillräckligt hårt för att få upp något slem. Man liksom stod där handfallen bredvid honom och önskade att man kunde hosta åt honom, så han fick bort det där som gjorde det så svårt för honom att andas. 

 

På tisdagen blev det bestämt att jag och syrran skulle stanna på hau och möblera klart, för pappa var ändå så trött att han inte skulle orka med en massa besök, och vår faster skulle dit, och mamma var ju där hela tiden, så han skulle ju inte vara ensam. Istället skulle jag och syrran åka in och vara med pappa på onsdagen. Men det blev inte så.

 

Möbleringen blev klar. Vi eldade i öppna spisen och satt och tittade på kort när telefonen ringde. Det var mamma. Eftersom vi redan pratat med henne tidigare under dagen så var det som om benmärgen i kroppen på oss båda frös till is. Pappa hade fått akut lungödem och bad sköterskan ringa till mamma. Och mamma ringde upp oss. Den natten skulle mamma sova inne i stan hos en vän till familjen, så hon hade nära till sjukhuset.

 

Den där paniken liksom låg och bubblade i kroppen på både mig och min lillasyster, men trots det tänkte vi klart. Ingen skulle tjäna på att vi körde som galningar in till stan, utan vi sade det att var det dags för pappa att lämna oss, så var det, och vi kunde inte påverka när det skulle ske i vilket fall. Så vi tog det lugnt. Och vi kom fram.

 

Mamma mötte oss i entrén till sjukhuset. Vi missade honom med tio minuter. 

Det första jag tänkte var "Nej!" - som i nej, det får inte vara sant. 

Shocken över beskedet hade ändå på något vis blivit uppdelad på två. När mamma ringde upp oss där på Hau kom den största delen. Hela färden till stan var som om vi förberedde oss på det värsta. Både jag och min syster var medvetna om hur allvarligt det var, och hade lugnet i behåll. 

Sedan dess har tårarna trillat, forsat och runnit i tid och otid. Ena stunden mår man bra och i andra stunden vet man inte var man ska vända sig för att upp är ner, in är ut och bak är fram. 

 

När mamma sedan förklarat hur pappa hade det den sista halvtimmen i detta liv så är jag glad för att vi inte var med. För den 25:e april satt jag i ett rum med min älskade hund i famnen och hörde honom dra sina sista andetag. Dagen efter fick jag besked om att pappa hade lungcancer. Mamma förklarade tillräckligt väl hur pappa drog efter sina sista andetag. Och precis så var det när Harley fick somna in.

Det hade jag inte orkat med en gång till inom loppet av ett halvår.

 

Pappa visste att vi var på väg in. Mamma talade om det för honom. I mitt stilla sinne tror jag inte att han ville att vi skulle vara med när han gick vidare. För när hon bad honom hålla ut för att vi snart var framme så tog det inte lång stund innan han släppte taget om den här världen. Tio minuter innan vi kom fram. Så mamma slapp vara ensam, och vi var på plats. Familjen var samlad, och ingen av oss stod ensam i sorg och shock.

 

Akut lungödem var det som till sist besegrade pappa. Den artonde oktober drog han sitt sista andetag. Jag önskar så att han hade fått somna stilla. Men det gjorde han inte. Lungödem betyder att lungorna är fyllda med vätska. Min pappa drunknade i princip. Av vätskan i sina egna lungor. Han hade ångest när han dog, men han visste åtminstone att mamma var där. Han var inte ensam när han dog. Och jag hann träffa honom en sista gång, och få ett fint farväl. 

 

För den där kyssen på min hals sade allt som orden inte kunde. Och jag kommer alltid att minnas den. Alltid. 

 

Att han är borta känns fortfarande helt overkligt. Det går liksom inte att ta in. Det går inte att greppa hur jag än försöker. Det är ju pappa. Han skulle ha fyllt 61 igår.

Och alla dessa människor som hört av sig. Människor som kände honom. Människor som känner mig. All kärlek som sprids och alla dessa vänliga själar som gör vad de kan för att hjälpa en. Till slut blir man helt rådvill. Alla som beklagar sorgen... Alla andra som skriver och hör av sig. Vad svarar man på det? 

Vad svarar man egentligen på frågan hur man mår när ens pappa just har dött?

Jag har svarat att jag mår som förväntat och gestikulerat med mina händer och armar så det ser ut som om jag försöker gräva mig ner till Kina varvat med en flygtur till månen med hjälp av en skruvdragare... 

För så mår man. Som allt och inget. Upp och ner och runt i cirklar och in och ut genom det där rummet i mitt hjärta som alltid kommer vara pappas. 

 

Hjärnan går på högvarv och letar lösningar på varenda problem man har, men glömmer bort att påminna en om att äta. Så man får påminna varandra. Hitta en balans. Jag var tvungen att gå till läkaren för att få en sjukskrivning. Jag hatar läkare.

 

Men jag står ännu upp. De där tårarna får rinna. Det får vara som det är. Och nu är jag tillbaka i Göteborg. Efter en månad hemma på Gotland. De närmaste månaderna lär bli tuffa. Men det hade jag räknat med. (jag hade inte riktigt med i kalkylen att pappa inte skulle finnas med oss längre riktigt såhär snart, men jag visste ju att han skulle lämna oss)

 

Jag hann träffa honom. Det är egentligen det som betyder mest. Familjen var samlad och vi hann säga hejdå.

Och nu har jag gett mig fan på att se till så att 2017 blir ett bra år. För nu räcker det med dåliga nyheter. På riktigt.

Jag bestämmer inte över vad som ska hända mig, men jag är definitivt den som bestämmer hur jag ska hantera det som händer mig och vad jag gör för val i livet.

Därför väljer jag att trösta mig med tanken på att Pappa och Harley nu är på samma plats. Att Pappa inte är ensam där han är. Både farmor och farfar är ju också där. Pappa är hos sin familj igen. Med sin hund Alex och säkert Snuff också. Och kanske hälsar kaninen Molle på. Och Hilda. Och Snyffeltass. Och så Harley. Min Harley. Och där sitter pappa och skrattar åt alla tokigheter djuren tar sig för. Ja. Han har det bra nu, min far. Och för er som missade annonsen i tidningen, så såg den ut så här:

Det är vi som är kvar med alla minnen och utan möjlighet att ringa upp och prata som har det tungt just nu. 

Det går inte en dag utan att jag tänker på de jag förlorat i år. 

Ibland gråter jag lite. Ibland mycket. Ibland inte alls. Och ibland skrattar jag.

Sov gott pappa.