När kroppen säger stopp
I tisdags när jag gick hem från jobbet så såg jag fram emot tre dagar ledigt och hade massor av planer. Igår insåg jag att det inte skulle bli riktigt så.
Idag... tyckte inte kroppen alls om att gå upp ur sängen.
Men jag tvingade den till slut... och hamnade med en filt runt mig här vid datorn. Tänkte att åh! Blogga kan jag ju göra. Och så... började jag inte skriva... jag började rita i ett block i stället. Och sen tänkte jag att jag kunde fixa till designen på bloggen lite. Det blev faktiskt ganska bra. :)
Tog bort lite gamla bilder. Lade till lite nya.
Bilder som säger en del om vem jag är. Vad jag tycker om och ser genom min kameralins.
Bilder med historia. Om mig, vart jag varit, vart jag är nu och vart jag är på väg.
När jag vaknade hade jag fått sms om att jobba idag, och så hade jag vunnit en tävling. Solen skiner. Men snön är nästan borta. :/
Det blir så grått och trist när snön blir slask och världen tycks bli deprimerad. Ibland smittar det av sig på mig också. Fast ljuset vänder nu, och dagarna blir längre och längre, så jag klagar inte egentligen. Det är bara en dagsform tror jag, och den går över.
Jag längtar efter att resa igen. TIllbaka till USA, till Annie, och till Island. Till Japan. Till en massa länder jag aldrig varit i.
Till Gotland.
Men mest av allt... känner jag mig otroligt lyckligt lottad över att leva det liv jag lever. Jag har så fantastiska människor i mitt liv. Så otroligt mycket kärlek och stöd och omtänksamhet att min tacksamhet liksom inte vet några gränser. Min familj som varit så trasslig läker dag för dag och jag har någon som stryker mig över pannan om kvällarna och viskar godnatt. Som kysser mig på kinden och torkar mina tårar.
Som köper mig tulpaner och lagar mat och stoppar om mig när jag fryser.
Två fantastiska djur, arbetskollegor som är underbara och vänner som finns där genom vått och torrt.
Då är det svårt att inte tycka om sitt liv.
Och nu måste jag lägga mig ner en stund. <3