Vad är väl ett par trasiga byxor och ett blåmärke i samma storlek som en tallrik i rumpan?
I en fåtölj vid fönstret i vardagsrummet sitter jag idag och skriver...
Det känns bra på många sätt. Dels för att jag kan sitta hyfsat normalt idag, efter ett par dagar rätt stark smärta (jag ramlade omkull när jag fotograferade den här kvinnan på bilderna nedanför, och landade på en pinnstubbe så illa att jag knappt kunnat gå sen dess)
Men det var det värt, för bilderna blev fantastiska, och det känns jättekul att kunna visa henne hur fin hon faktiskt är. Och då menar jag att det är underbart att kunna ta de bilder jag önskar, att kunna visa det vackra hos de jag älskar och bryr mig om. Att låta fler se vad jag ser och inte bara det där uppenbara yttre, utan personligheten hos de jag fotograferar. Det där som får dem att lysa upp världen.
Det där som får dem att göra världen jag lever i till ett vackrare ställe att bo och livet lättare att leva.
Men vad var det jag pratade om nu då? Visst ja, att sitta i den här fåtöljen. Varför det är så speciellt?
För att idag är jag ledig. Och i mellan en halvtimme och 45 minuter har jag suttit och kämpat med att få ordning på min dator, som vägrade ge ljud ifrån sig och hindrade mig från att skriva i sällskap av musik. Arg blev jag. jättearg. Allt provade jag. Flera gånger om. Och det sista jag provade löste problemet.
Så nu sitter jag här, och andas, njuter av den fina musiken som strömmar genom högtalarna, och inser att man alltför sällan är tacksam för de små sakerna i livet. Eller inte nödvändigtvis så att man inte är tacksam, men man uttrycker det alltför sällan.
Tacksam över minnen man har och personerna man har omkring sig. I den här fåtöljen satt min syster när hon var på besök i Göteborg, och hon fastnade för den. Bara en sån sak. Eller att kunna lyssna på musik. Att kunna prata med varandra fast man bor i varsin ände av landet. Eller varsin ände av världen. Annie har just kommit hem efter ett år i USA, för ett avbrott från studierna över sommaren. Just nu är hon på mitt underbara Gotland och myser, och jag avundas henne för det. Men så fort jag vet när min semester är ska biljetterna bokas för min del också, för det blir inte riktigt sommar om jag inte får komma hem och andas en stund.
Det är så mycket småsaker man tar för givet. Och så många människor jag borde bli bättre på att säga hur mycket de betyder. Men när jag har dem framför min kamera så kan jag visa dem vad jag ser! Och i september har jag fått plats på en fotokurs. En helgkurs ute i göteborgs skärgård blir det. Gissa hur mycket jag ser fram emot det!!!
Men innan dess är det mycket annat som kommer hända såklart! Nej, jag klagar verkligen inte på hur mitt liv ser ut. Jag älskar mitt liv och människorna jag lever det med. Tack för att ni finns och gör det så himla fint!
Och så bjuder jag på favoritbilden från fotograferingen som förstörde min rumpa och ett par byxor... förstår ni nu att det var värt det?