En natt fylld med minnen
För några dagar sedan satt jag och redigerade en massa bilder från min resa till USA i januari.
Och så lade jag ut dem på facebook. Man kan aldrig så noga veta när hårddisken lägger ner, eller om man råkar ta bort sådant man egentligen vill spara, så jag försöker lägga ut de flesta bilderna på så många ställen som möjligt.
Så när jag var klar med facebook lade jag ut några av mina favoriter på instagram också.
Vilket automatiskt gjorde att jag har tillgång till dem härifrån bloggen, så jag tänkte att ni ska få se dem här också.
Vi kan ju börja i Santa Barbara...
Där Annie står med lite lagom risk för att bli dyngsur, just precis som hon ju brukar, med kameran framför ögonen och fokus på vad som än är vackert i hennes närhet.
Och en kväll åkte vi till en annan strand...
Stilla havet. Det var verkligen fantastiskt att stå och se ut över detta. Som om jorden fyllde på ens själ med glädje och energi. Och om ni undrar hur ett paradis kan se ut, så ser mitt ut så här. Vid vattnet. Solnedgångar som får en att tappa andan och sällskap av världens bästa!
Förmodligen skulle livet bli rätt tråkigt om det var solnedgång eller gryning hela tiden, men just där och då ville jag stanna tiden. Ta bild efter bild.
Och jag tror minsann att någon höll med om just det där med att ta bild efter bild...
Så var det en annan kväll... Vi åkte till Los Angeles och även om staden i sig var fin att gå runt i, så var solnedgången uppe från Griffith Park Observatorie extremt svårslagen...
Man såg hela staden där uppifrån. Och jag älskade det. Jag älskade det så mycket att jag gick vilse bland alla människor och bara njöt med kameran framför näsan. Någonstans visste jag ju att mitt sällskap var, så jag var inte orolig. Jag bara njöt...
Och sen var det den där resan till Grand Canyon...
Vi stod där.
Han och hon. och jag och Ronnie.
Vandrade längs kanten på avgrunden och blickade ut över det fantastiska landskapet från morgon tills solens sista strålar smekte topparna på träden där vi gick.
Ser ni henne? Annie sitter där... På en av klipporna. Percis som jag och Ronnie satte oss på en klippa och bara andlöst blickade ut över ett av världens underverk.
Grand Canyon.
Jag älskade det. Hur höjdrädd jag än må vara så var det värt varenda skitläskiga steg jag tog.
En dag vill jag stå 2000 meter längre ner, och ta foton upp mot bergen. Men om jag nu aldrig får den chansen, så kan jag åtminstone säga att jag har sett detta, kan ni det?