Lite visuell uppdatering mellan all text...
Vet ni? Jag har nog aldrig bott i en stad som har så många ljud och ljuseffekter för sig som Göteborg till mitt stora förtret bjuder på. Ofta. Och tydligen helst när jag ska sova eller ta det lugnt på ett eller annat sätt...
Häromdagen var jag på IKEA med Ronnie. Vi möttes upp där, och vägen dit var minst sagt kantad med mörka moln.
Löjligt mörka moln.
Och så har det liksom varit hela den senaste veckan. Molnigt. Trots det har jag knappt blivit blöt om fossingarna ens en gång. Molnen har innefattat ÅSKA, BLIXTAR OCH EN SJUJÄDRA MASSA REGN. Fast inte just när jag varit ute och gått med hunden. Eller gått på stan. Eller gått till spårvagnen. Eller gått mot jobbet. MEN: När jag däremot ska sova. Eller just kommit innanför dörren på IKEA... Då brakar det loss med buller och bång och man undrar om Gud där uppe försöker skita ut en atombomb eller nått sånt. Det är liksom så ordet Kaboom inte räcker. Hela IKEAbyggnaden skakade när de där molnen annonserade hur ruttna bär låter när de satt fart på tarmarna...
Men fint blev det här hemma.
Precis som jag vill ha det. Ordning och reda och inte så krusidulligt och plottrligt.
Och nu är Mollger på plats i köket, och Micke har flyttat in i sovrummet, där han ska få bära upp min dator.
Ja... Jag är minsann på väg in hit och ut ur min andra lägenhet. Och det känns bra. Himla bra faktiskt. Även om jag nu flyttar ut ur en trea för att flytta in i en tvåa. Men å andra sidan är tvåan ganska stor. Och dessutom innehåller den oftast en pojke jag råkar älska.
En pojke som jämt finns där och plockar upp mig.
En pojke som lagar god mat, och rätt som det är får för sig att baka frukostbröd eller bullar till en.
En pojke som köpt med sig följande hem:
Så att jag skulle ha något gott att tugga på när jag slutade idag. Detta råkar vara granatäppelkärnor, ananas och melonbitar, och till det serverades (även om det var jag själv som serverade mig, för pojken behövde sova) citronmarängyoghurt.
Och nu sitter jag här i hans soffa, och njuter av att leva. Njuter av att kunna andas och att kunna le även när livet kastar mig in tråkigheter jag inte kan göra annat än att acceptera.
Idag fick jag till och med skratta så mycket att jag fick ont i magen. För det är minsann inte bara jag som kan ha en dålig dag. Min kollega (vi kan kalla hen NilsBerit) hade nog faktiskt en sämre dag än någon av de jag haft på länge.
Det började med en ölburk. Som gick sönder.
Jättesönder.
Sedan var det öl. På golvet. På riset och potatismoset i gången bredvid. På de oplockade varorna i andra gången. På toalettpappret och rengöringsmedlen i samma gång. På NilsBerit. (och sist men inte minst i taket)
Därefter skurade NilsBerit. Ja, och sen var det ju dags för kvällsstädet. Som resulterade i att tre flaskor kolsyrat vatten spontandök i golvet och hjälpte således till att skura entrén.
Så var det hinken som skurade i kaffeskåpet (vilket den var urusel på, för den bara fyllde på med vatten utan att torka upp efter sig)
Och där stod vi, NilsBerit och jag...
Ibland är det bara så att man inte borde gå upp ur sängen, kom vi fram till. (och ibland är det för sent att komma på just det där, att man inte borde gått upp...)
Fast idag var det i alla fall inte min tur att ha en dålig dag. Och det är jag tacksam för.
Det är tillräckligt mörkt som väntar i veckan som kommer. Och det vill jag helst inte tänka på nu.
Det får jag ta när det närmar sig. (mer än det redan gör)
På onsdag flyger jag ner till Gotland och vänder en sväng. Om ni undrar var jag tar vägen menar jag.
Och nu... Nu ska jag ägna tankarna åt annat, sätta på lite mysig musik och bara surfa runt på nätet lite lagom slött och tankedött.
Puss och kram på er.