Dag 8 - Ett ögonblick
Ett ögonblick är den enda tid man behöver för att falla.
Det är därför jag inte varit här så mycket.
För att jag fallit. Okontrollerat. Livets berg och dalbana tog en oväntat dyk nedåt, och någon har fifflat med bromsarna på min vagn kan man väl säga.
Så jag slog mig utav bara helvete när jag drog ner i marken i hundraåttio.
Inte ihjäl mig.
Blev lite förlamad, men med rätt sjukgymnastik tänker jag ta mig upp ur det här också.
Jag blev åtminstone inte så förlamad att jag inte kunde borsta gruset från knäna, och insett att jag överlevt.
Det första jag tänker göra nu är att se till så båda fötterna står stadigt på marken innan jag tar ett enda steg till.
Och när jag bestämde mig för just detta, så dyker oväntade möjligheter upp.
I stallet av alla ställen.
Så det ser ut som om jag och Linda ska flytta till en ny lägenhet. En trea.
På aprilgatan.
Så har vi blivit med katt också. En liten tjej som heter Lilla Bus.
Som för tillfället mest ligger under soffan, men minsann passar på att riva ner vad hon kan som står i hopphöjd när ingen ser... (Och den katten tar såna språng att till och med studentmössan på högtalaren åkte ner...)
Harley då?... Ja, han är mest besviken för att han inte fått hälsa ordentligt.
Men det kommer nog i sinom tid.
Jag vet att jag talar i metaforer och det är avsiktligt.
Om ni vet vad jag pratar om eller inte är egentligen inte så viktigt.
Det som är viktigt just nu är att jag får framföra mitt tack.
Tack för att ni finns där. För att ni störtade fram för att reparera min vagn snabbare än någon av Jackie Chans medhjälpare någonsin kunnat göra.
För att ni är där, och utan att tveka kollar så ryggen inte är bruten innan ni hjälper mig sätta ner fötterna.
Huvudet är på rätt köl, nacken är inte bruten, benen är starka men ömma som fan.
Hela jag är täckt av blåmärken och hjärtat känns både för stort och för litet för kroppen, men det pumpar ändå runt blodet i mina ådror, starkt som aldrig förr.
Jag kommer klara det här också.
Och jag tänker inte leva på kanten mer nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte kommer älska någon så djupt som innan, utan snarare tvärtom.
Jag är glad att jag vågat älska så mycket som jag gjort. Vågat släppa in fler, och mer.
Ruskigt medveten om risken att de som får veta mer om mitt hjärta lika gärna kunnat stampa sönder det.
Idag känner jag mig motbevisad.
Det KAN ännu ske, men jag har erfarit mer hjälp, och snabbare reparatörer än någonsin förut. För att de visste mer. För att jag släppt in dem mer.
För att jag släppt in er mer.
Tack igen.
Utan er hade det här varit ännu värre. Oavsett om ni vet vad som hänt eller inte. Och oavsett om ni läser min blogg eller inte...
Ett ögonblick är allt det tar för att något ska rasa.
Men det är också allt som behövs för att se en ny start.
och allt som behövs för att säga att jag älskar er.
