Att vandra runt i världen med två av sina bästa vänner
Igår passerade jag kvibergs kyrkogård i skymning. Det var dimma, spöklikt och magiskt. Och jag hade inte kameran med mig.
Idag ville jag inte att samma sak skulle hända igen. Så jag kopplade hunden och satte på mig mitt dyraste halsband och gick mot lärjeån.
Nu sitter vi i soffan han och jag, efter en lång och härlig promenad genom naturen. Eller... jag sitter med min kopp te. Han ligger och sover. Och katten försöker väcka honom.
Bilderna förs i skrivande stund över till datorn och jag njuter av vetskapen om att snart får jag besök.
Det är fascinerande hur en dag som är så grå i så många år fått mig att tycka att den är tråkig. Ända till jag skaffade min kamera.
Plötsligt ter sig världen så mycket mer levande.
Så full av liv och skönhet.
Det regnar i Göteborg. Lärjeån hade svämmat över, och vart jag än vände min blick hittade jag det vackraste livet hade att erbjuda.
Det är de små sakerna i livet som gör skillnad. Detaljerna är det som skapar helheten. Och det är alldeles för sällan man bara stannar upp och lägger blicken på de små ting som gör vår värld så speciell.
Som det där ordet man så sällan säger för att det är så läskigt att det känns som om man ska svimma.
Eller hur mycket man kan gå och avsky att det regnar bara för att man inte gillar att bli blöt, och dagen efter se hur solen speglar sig i en vattendroppe på en buska och hänföras över hur fantastiskt vackert vatten kan vara, om man bara tittar efter på rätt sätt.
För attityden till det som händer omkring oss är det som avgör vilken typ av dag vi kommer ha och inte minst vilket liv vi kommer ha levt.
Kanske känns det som om vi blir omkringkastade som en vante i en storm ibland. Och kanske gillar vi inte bergochdalbanor och kan fastna hängande i en situation vi inte är bekväma med.
Att se det där, hur gammalt lämnar plats för nytt och livet går vidare bara man vågar släppa taget om det som tynger en. Lita till att det löser sig.
För livet hittar alltid ett sätt att se till så gårdagens tårar blir dagens skratt och lycka.
Ibland tar det några minuter och ibland tar det år. Men det händer. Har man bara tålamod och rätt inställning kan man vända allt som huggit i hjärta och rygg till något som gör en starkare och vackrare för var dag som går.
Vi var två i skogen idag. (tre med kameran) och när jag såg ner på min älskade hund inser jag att vi även var två som såg det där vackra i livet.
Det finns ingen finare hund än Harley. (och jag undrar hur många gånger jag sagt det egentligen?)
Ingen har funnits där som han när livet kastat råttskit som bränner sönder mig inifrån. Ingen har fått mig att kämpa så mycket för att resa mig igen varje gång jag fallit på knä, eller lärt mig att stanna upp och vara i nuet
så mycket som han.
För han ser den där bänken som jag borde sätta mig ner på och andas ibland när jag springer ikapp mot mig själv. Han sätter sig där och visar mig hur livet fungerar.
Att våga. Ta en annan väg. Fokusera på rätt saker.
Min älskade Harley.
Utan dig vore livet tomt. Som en regnig dag utan de vackra reflektionerna och solstrålarna dagen efter. Min lilla valp. Jag älskar dig.
Allt du ger mig och lär mig och de omkring dig att se. Att det inte spelar någon roll hur olika man är eller ens om man är av samma art. Man kan ta hand om varandra ändå. Du håller mitt hjärta i dina tassar och jag håller ditt i min famn. Och just nu är det lite trångt i min soffa. För av någon anledning tycker du det är en perfekt idé att ligga i mitt knä oavsett hur mycket plats det finns tillägnat dig.
Så nära som möjligt. och jag älskar dig för det... (även fast det är lite småknöligt att skriva samtidigt)
Älskade pärla.
Du får som du vill. Jag SKA sluta skriva nu. Önskar alla därute en lika fin dag som den jag har.