Det är ju bara två veckor till jag kommer hem...
Nu ska jag berätta hur det känns.
Det känns som om jag är osynlig.
Här i Norge säger vi mer eller mindre hejdå till varandra just nu, för det är inte så lång tid tills jag åker hem
Medan mina vänner i Sverige mer eller mindre verkar tänka att jag snart kommer hem, så det är ingen mening med att höra av sig just nu.
Okej. Nu kan jag vara rätt färgad och rätt dyster. Men faktum är att folk hör av sig mindre nu, och de jag hör från är från fel ände av landet.
Jag menar inte att vara kräsen. Jag är jätteglad att jag är ihågkommen. Men jag kommer inte ha tillgång till internet den närmaste veckan, och sen är det ju bara en vecka kvar... Så varför skulle man höra av sig då?
Dessutom är det dyrt att ringa.
Okej, jag whinar otroligt mycket just nu.
Men jag har inte råd att höra av mig till de jag älskar. Jag sover skitdåligt. Inatt drömde jag att David krockat med sin bil.
Weee! Det livade verkligen upp mig... NÄR JAG VILLE SOVA!
Men det är inte så jävla kul att vara osynlig i två veckor. För det är så jag känner. Som om jag bara vore värd något när jag är långt borta.
Jag vet att det inte är så, och att det här bara är en svacka. Att det kommer att gå över. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att de två kommande veckorna är galet långa. Och för korta.
Jag somnade efter klockan 04.53. Kvart över fem vaknade jag... Jävla David! Måste du betyda så jävla mycket?! :P Sen kunde jag inte somna om förrän sju halv åtta...
Kvart över elva var jag vaken uppe på benen igen. Ingen mening med att försöka sova.
Sen åkte jag till kontoret...
Nu är jag här...
Ska jag vara imorgon också.
Sen... Vetifan när jag kommer nära nätet igen...
Så om du vill mig något finns jag på telefonen... :(
Den Norska.
Fram till... den 15:e
Sen finns jag på den svenska... från den 16:e
Puss.