Dilemma?!
Ser du mitt dilemma?
Job säger:
jag ser ditt dilemma till fullo. och jag skulle inte för allt i världen vilja ta det själv.
[K]x1 säger:
Jag behöver verkligen prata med honom, men vill inte för att det tar för mycket av hans krafter..
Job säger:
krafter som han inte har så många kvar. han har börjat sky lokalen.
[K]x1 säger:
Är så fruktansvärt trött på att hela tiden vara den som blir lämnad för att jag kan klara mig ändå. Att alltid vara den som är starkast.
Job säger:
vi lämnade dig inte i eftermiddags. du stack före oss. annars hade vi nog aldrig kommit iväg
[K]x1 säger:
Varför tror du jag stack?
Job säger:
ditt hjärta är alltför stort, jenny.
[K]x1 säger:
Just därför.
Jag vill inte vara någon annans börda.
Job säger:
fast alla är någons börda, jenny... oavsett om du vill det eller inte är du både min och ... och flera andras börda. och också samtidigt en lysande stjärna på vår himmel.
[K]x1 säger:
jag kommer inte klara det om jag inte snart hittar någon som orkar hjälpa mig att gå hela vägen...
Job säger:
en börda som vi gärna bär men ibland inte klarar av att bära. vår lilla cliques börda håller på att tynga ner vår clique så att allting brister helt och hållet snart.
[K]x1 säger:
Det är ju det jag menar... cirkeln är ond, och pennan drar strecket runt flera gånger om.
Det vill ju aldrig sluta.
Job säger:
vi är som en parodi på en självmordskult.
[K]x1 säger:
Faktum är att allt är så sämst just nu. Att må så dåligt som jag och inte se någon utväg. Snart finns det inte ljus kvar längre, så som jag kväver alla när jag själv är på väg ner... Att gå och leva i ett tomt mörker är det jag är som mest rädd för. Att inga vänner ska orka dela min börda. Orättvist, eftersom jag gärna delar deras. Sämre mår jag dessutom eftersom jag inte ser död eller smärta som en utväg.
Job säger:
Men Jenny.
Även om ... inte orkar och jag inte har tid just precis nu finns vi här ändå.
[K]x1 säger:
Jag vet.
Jag vet också att mina bekymmer kan knäcka er.
Job säger:
Nä.
[K]x1 säger:
Därför försöker jag hålla ut.
Det kan de visst.
... vet mycket, och du också, naturligtvis. Men om jag skulle berätta allt...
Därför söker jag mig mot psykologin.
Job säger:
Bra det, antar jag.
[K]x1 säger:
Skonar er och tar hand om mig själv...
Job säger:
Fast. Jag tror inte att dina bekymmer verkligen kan _knäcka_ oss. Skrynkla ihop oss rejält möjligtvis, men samtidigt har både ... och jag vett nog att trots allt hålla andras problem på en viss distans och släppa dem när det behövs.
[K]x1 säger:
Så jag kan fortsätta ta hand om mina vänner så som jag så gärna vill
Job säger:
Skall du till psykoterapeuten imorgon?
[K]x1 säger:
På tisdag.
Är det socialen, psyk och junis
Och arbetsförmedlingen
Förlåt, inte socialen, det var den 7:e
Job säger:
mycket på en gång.
[K]x1 säger:
Du vet att när jag börjar gå sönder kommer det inte bara en sak åt gången, och sällan eller aldrig kan jag styra över det som händer själv.
Job säger:
Jo, det vet jag... det har du sagt.
[K]x1 säger:
Då så...
Då vet du ju.
Och jag klandrar ingen av er för att ni inte orkar.
Job säger:
bra, antar jag.
[K]x1 säger:
Det visar bara att ni är människor.
[K]x1 säger:
Att ni inte är mer än vad jag är.
Job säger:
Frågan är när allting får ett slut... när alla är på toppen igen. För UNF kommer inte att överleva något sådant här ett längre tag.
[K]x1 säger:
Nej, inte om ingen tar tag i det...
Många saker som borde, men inte blir...
Job säger:
För att vi som gör någonting är för få och för upptagna med allt annat.
Även om vi gjorde ett starkt jobb igårkväll.
Jag måste gå upp och umgås med mor min en stund... jag kommer tillbaka snart.
[K]x1 säger:
ok
Job säger:
här var det kallt!
[K]x1 säger:
jaså
Jag försökte just ringa och sms:a ... för att be honom säga som det är till mig, eftersom jag bara blir ledsen när han inte säger till mig att han inte orkar.
Job säger:
hm.
han svarade inte?
[K]x1 säger:
Nej.
Job säger:
han sa att jag skulle vara online på MSN, han skulle komma in senare.
[K]x1 säger:
Okej...
Han frågade mig innan jag åkte om jag var sugen på att sitta på msn också..
Men nu tänker jag skita i det här och försöka sova en stund.
Kanske somnar jag. Det återstår att se.
Job säger:
Okej.
[K]x1 säger:
Om jag somnar och ... loggar in kan du ju hälsa att han har ett par sms och några missade samtal.
Job säger:
Okej.
Sov länge.
[K]x1 säger:
I´ll try my very best... Men jag vill säga till ... att han måste tala om för mig när han inte orkar.
Job säger:
Skall jag hälsa honom?
[K]x1 säger:
Om du vill. Jag vill gärna säga det själv också.
Job säger:
Jag kan ju hälsa honom att du vill säga det, liksom.
[K]x1 säger:
Spelar inte så stor roll, tror ändå inte han kommer säga det rakt ut till mig. Har han ju inte gjort än, så..
Job säger:
okej,
[K]x1 säger:
Det är inte alls okej.
Job säger:
nej, men "okej" som i "bekräftat"
"uppfattat"
[K]x1 säger:
Det gör mig jätteledsen att han inte säger det till mig... Eller så är hela poängen att jag missat det... och det vore inte så kul... jo, jag förstod det...
Job säger:
bry dig om någonting annat och försök att sova.
[K]x1 säger:
Kan inte bry mig om något annat just nu. Jag vet bara att jag kväver mina vänner, och att jag inte kan släppa er för att jag tillåtit mig blivit beroende av att ha någon som lyssnar.
Job säger:
Alla är beroende av någon som lyssnar, Jenny.
Det är bara få som inser det.
[K]x1 säger:
Men alla har inte klarat sig över tjugo år utan någon där och sen faller som en trasig ballong, när man inser att det egentligen inte finns någon som verkligen orkar vara där jämt.
Job säger:
Mycket sant.
[K]x1 säger:
Så då står man där igen med bara sig själv att skylla och allt gör så mycket ondare när man vet hur det känns att ha någon där.
Önskar nästan att jag inte visste det. För min egen skull känns det just nu sämre att veta att de som fanns där inte orkar det jag burit på hela livet. Jobbigt att hela tiden veta att alla andra vet att man klarar sig ändå, och inte behöver någon.
Job säger:
Vi vet att du behöver någon, Jenny. För hur stark du än är klarar du inte av Världen.
Och du är inte helt ensam.
[K]x1 säger:
har jag gjort det i över tjugo år kan jag göra det i tjugo till...
Job säger:
Inte om du siktar på att må bra.
[K]x1 säger:
Jag vågar ärligt inte släppa ut mer över er nu. Ensam, fast med psykologhjälp.
Job säger:
Även om du inte vågar släppa mer på oss finns vi här och kan hjälpa till att bära det du redan släppt.
[K]x1 säger:
Ingen kan dela som en vän, det vet jag, men ingen kan ta på sig en annan persons bördor som en vän heller.
Job säger:
Och vad är en vän till för, egentligen?
Att dela glädje och sorg.
Glädje delar vi ofta. Sorg delar vi inte alls lika ofta.
[K]x1 säger:
I lagom mått och med lagom stort hjärta.
Önskar jag...
Men så är det ju inte.
Och all min sorg känns som om den förtar all glädje mer eller mindre.
Job säger:
Nä.
Hur mycket sorg du än delar med oss är de glada stunderna fortfarande de vi minns längst.
Kontentan:
Jag älskar mina vänner oerhört högt, och även om jag inte kan dela allt med er vet jag att ni finns där. Även om jag inte kan det och står ensam med er vid min sida tänker jag kämpa för er och för mig. För att allt i slutänden ska bli bra. Det är min högsta dröm. Att allt ska bli bra... Nu ska jag kämpa på lite till genom att gå och lägga mig.