Gråter och skriker!
Jag orkar inte mer skit nu!
Jag orkar ingenting just nu... minsta lilla motgång och jag knäcks.
Finns ni där?
18 sidor manus har jag suttit uppe och skrivit. Hoppas det räcker... det är de små änglarna värda.
Nu borde jag verkligen sova.
Verkligen verkligen.
Tell me I´m worth something!
Jag vill inte vara här....
jag skriker och spyr snart på allt! Hur länge är det meningen att jag ska orka.?
Jag gör inte det.
Jag faller i bitar. Jag kan inte ta mig upp själv... Var är allt jag hade?
Är det jag som har slängt det?
Såg jag det inte då?
var är ni?
Mina armar är för korta. Jag är osynlig. Mina problem är inte värda att tas om hand av någon längre.
Jag gör det själv. Begraver mig i arbete och ansvar... men jag kommer också ta slut. För jag Når inte. Jag orkar inte nå längre. Jag vill bort nu.
Långt bort.
Men då finns inte ens möjligheten att träffas igen på väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt lång tid.
Jag älskar er!
Men jag orkar snart inte mer.
Jag vill ha en lägenhet! Ett hem! Är jag värd det?
Jag vill ha ett jobb!! En inkomst! Är jag värd det?
Jag vill ha ett liv och någon att dela mina bekymmer med utan risk för att tynga ner honom/henne. Är jag värd det?
Fuck it.
Jag klarar mig säkert en stund till i den här grå dimman.
Jag önskar att ni nådde ända ner.
Men jag kan ju faktiskt gå själv. Och min största motgång kan hitta på att bli min främsta tillgång senare...
Man kan ju hoppas på det i alla fall.
För jag orkar fan inte länge till nu.