Mitt första silversmycke!
Nu har det börjat!
Första dagen på smyckeslinjen är avklarad!
(gissa vem som hade svååårt att sova i nättras?)
Det visade sig att vi bara är tre stycken som ska gå denna termin. Det klagar jag inte på! För det innebär att vi kommer få mycket mer tid och större möjligheter att lära oss mer!
Efter en väääldigt kort genomgång så fick vi vasitt kompendium med information om metallerna vi ska få arbeta med, en lista på vilka verktyg och metoder vi kommer använda oss av och var man kan hitta de material vi behöver.
Så efter att ha använt en ringmåttsats och kollat storleken på alla mina fingrar så fick jag sätta mig och räkna ut hur mycket material jag behövde för att göra en ring till det fingret jag valt. (Nu visade det sig att fem av mina fingrar har samma ringstorlek, så jag satsade på den).
Sedan skulle jag såga ut materialet som behövdes för att göra min ring (vi utgick från en silverplåtbit)
När jag kommit så långt och stämplat silvret med datum, ort och sterlingstämpel såg det ut såhär:
Silvret är inte blått, utan det sitter plast på för att skydda ytan mot repor.
Så skulle biten jag sågat ut filas för att få bort de värsta ojämnheterna, för tro mig, det var inte särskilt rakt...
Därefter var det dags att slå/banka ihop det till något som var någorlunda likt en ring...
(Min såg ut myyycket mer som ett D än som en ring, men det var visst ingen dålig sak förstod jag när det var dags att löda.)
Jag kan avslöja att jag tycker att lödning är lite läskigt. Men jag kommer vänja mig.
När ringen väl var ihopfäst så var det dags att forma den... Ett D är ju inte riktigt önskvärt att ha på fingret...
Formningen sker med hjälp av en plasthammare och en konformad metallpinne, och som ni ser så kan man inte direkt säga att ringen är jämn i kanterna efter lödningen, så det blev en del att slipa, men till slut så var kanterna jämna.
Det som händer när man slipar kanterna är att när metallen blir varm så böjs kanterna utåt, sådär så den plana ytan blir lätt U-formad.
Så det får man också slipa bort.
När jag slipade insåg jag att jag tyckte ytan faktiskt var både mycket vackrare och mer praktisk (om man planerar att använda ringen mycket) än en blankpolerad yta.
Silver glänser otroligt fint blankpolerat, men den ytan jag slipade fram fick mina tankar att vandra till vågblänken på havet. Jag älskade att det inte var helt blankslipat, men tänker inte att alla mina smycken ska bli så för det, utan jag känner att jag även vill göra helblanka varianter.
Denna ring blev inte det dock. Och gissa om jag blev häpen när jag insåg att det gick mycket fortare att göra än jag trodde från början!
Så redan första dagen på smyckeslinjen har resulterat i ett smycke. I silver. Som sitter på mitt finger. Och jag är riktigt stolt.
Ser ni vågornas blänk? :)