Den där platsen...
En bit in på den vägen hade jag ju koll på hur naturen såg ut... Men så kom vi runt en krök på kullen, och så påpekar hon att hon tyckte det var konstigt att jag inte hört dånet. Och när jag spetsar öronen så inser jag att det jag tagit för trafik hela tiden varit dånet av ett vattenfall
Så medan hon stod och blickade ut mot landskapet nedanför så studsade jag från sten till sten, studerade förändringarna som blev när jag ändrade inställningarna på kameran och jublade när bilderna blev som jag ville... Åtminstone tills jag kom hem och såg att jag fått ännu mer skräp i vägen på sensorn, så jag kommer bli tvungen att lämna ifrån mig kameran och göra rent den. Men just där och då var jag otroligt lycklig över att kameran var med.
Och även om jag verd bort kameran från vattenfallet en stund då och då för att ta något foto av Madeleine så var jag överlycklig att vara där jag var... (och jag undrar om hon inte stod där och vände bort huvudet för att hon misstänkte att jag skulle drutta i stundtals)
Det blev många bilder att gå igenom, och fler ska det bli, för dit ska jag tillbaka. Vilken underbar plats!
Det kändes liksom så konstigt att tänka att den här platsen hade funnits alldeles runt hörnet och jag inte hade haft en aning om den.
Jag blev såklart tvungen att slita mig efter ett tag, och det allra värsta var att jag började bli i ganska stort behov av en toalett. (tips: stå inte och lyssna till vatten som rinner eller forsar när du är kissnödig)
Så vi vandrade vidare... Och då kom ett till vattenfall!!!
Vilket i och för sig var mysigt, men att vända näsorna hemåt började näst intill bli ett måste vid det här laget. Kameran, den lade jag ju ner... Det skulle jag inte ha gjort...