Hästar utan och med horn, illustrerat av ... hund och katt.. ?

I tisdags var jag ute och red igen. Hej sadeln. Jag är tillbaka. Hästen heter Nisse. 
Så här såg han ut denna gång... 
(vilket är en klar förbättring mot förra veckan, då han tyckte att lera var den färg som passade honom bäst)
 
Men det är inte det jag har på hjärtat nu... Det är det här med att somna med ett leende på läpparna för att hjärtat mår bra igen. 
Att skina upp när mobilen plingar till bara för att man ser fram emot sms:en igen. För att de inte längre handlar om inställda planer eller löjliga påhopp. Utan om att hitta något sätt att kanske ses lite extra just bara den kvällen, eller kanske åtminstone i alla fall ses till helgen. 
 
Det gör skillnad i livet och själen att få höra att man är älskad och att se hur ord omvandlas till handlingar. För i slutändan är det vad vi gör, och inte vad vi säger som visar vilka vi egentligen är. 
Det gör skillnad när man står för det man uttrycker till någon annan och när det man får höra inte rimmar illa från något håll. 
 
Aldrig, om någon hade sagt detta för ett halvår sen, eller ens tre månader sen, skulle jag kunnat tro att det var på väg. 
 
För någonstans i allt jag gått igenom de senaste två åren så har jag även varit blind. Eller mitt hjärta har varit det. Hjärnan ska inte underskattas, men bara för att hjärnan tycker något så innebär det ju inte automatiskt att hjärtat tycker det är en bra idé... 
 
Så hände något. Vet inte vad, när eller hur exakt. Men plötsligt var jag inte längre blind för det som stod framför mig. Snart är det tre månader sen jag vände ryggen åt det som tyngde mig och började leva mitt eget liv. 
 
Jag tänker minnas det som varit bra, det ska jag inet säga något om, men det är så längesen det var bra att inget av det jag ser när jag vänder blicken snett bakåt tilltalar mig längre. 
 
Särskilt inte nu. Det som står framför mig är så mycket bättre. Det som står framför mig må vara något jag är smått rädd för...
Men jag tänker inte fly. Sådana strider vinner man inget på... 
Så jag tänker resa mig som den tiger jag är. 
 
Och varenda dag ger det mig något litet extra att le för. Något litet extra av det jag inte haft. 
Någonstans att känna att här... här kanske jag hör hemma. Att allt som varit kanske bara var en väg hit, för att jag skulle se vad jag inte ville ha. 
 
För att jag skulle se vad jag var värd. Nä. Fel. För att mitt hjärta skulle se vad jag var värd.
Flyr inte min katt från den stora svarta hunden, så tänker inte jag heller fly.
 
Jag tänker titta tillbaka in i de stora blå och önska att tiden gick fortare tills jag såg dem igen. För varje gång jag stänger min dörr och det sista jag ser är de där ögonen, så vill jag bara öppna min dörr och möta den där blicken igen. Och igen och igen och igen. Kramas, hålla om, prata med och bara vara nära intill. Jag kan titta in i de ögonen hur länge som helst. Och tänk, att återigen är det ett par blå ögon. Det verkar vara min grej... Men så olika alla människor är. Och så många olika nyanser av blått det finns. 
 
Jag har sett kylan tina i dessa ögon. Sett is bli till värme. (och filmen Frozen.... DEN äger!!!)
Sett det unika jag aldrig trodde jag skulle se. Det som så få lägger märke till...
(en annan film man borde se är The last unicorn. Då förstår man kopplingen till fortsättningen på texten om inte annat iaf...) det där som döljer sig bakom varje människas ögon. 
Ibland finns det så mycket mer att se än man tror. Ibland är det fyllt med magi och kärlek av ett slag man aldrig kunnat föreställa sig.
 
Jag kan inte fatta att jag försökte fly från något så rent som en enhörning. En knasig, tokig enhörning som är full i fan rätt ofta må vara hänt, men inte desto mindre en enhörning. Och jag försökte fly från den.
 
Men:
 
Det är slut på att fly för min del nu. 
Hur mitt liv ser ut?
Såhär:
Jag slåss inte längre mot. Jag vilar intill. Innanför. Omkring. <3
 
And I am smiling today because of that. 
Tack för att du finns. Tack för att du öppnar mina ögon och tack för att du kramar om mitt hjärta sådär lagom så det vet att det är älskat. Tack för att du ser skillnad på en hage och en bur. 
Och för att du står ut med en djurpark som mig... 
Bääääähääää...(för att jag kan)
Bröööööl. (för att jag är en... )
Blubb blubb. (född i mars... sådär lagom för att vara en firre)
Kuckelikackelikuuuu (för att det kan jag också)
Voff voff (för att jag har en... )
Mjau... Eller var det Rawr? (för att jag har en... men jag kanske är en också?)
Muuuuuuu (för att oxens år var 1985... men jag är rätt duktig på att vara tjurig om jag koncentrerar mig... i säkert en halvtimme i alla fall)
 
Och så vidare. Nu börjar det spåra ur en aning... Och klockan med för den delen. 
Det är dags att krypa till kojs... Och jag längtar tills jag är ledig. Vad ska ni hitta på när ni är lediga?
1 Emelie:

skriven

Jag vill sova middag i sooooolen!

Svar: När jag är tillbakaflyttad till ön så får vi sova middag där båda tvååå
[K]x1

Kommentera här: