Ett besök i djurens rike...
Det skulle bli regn. Det var vi övertygade om, Ronnie och jag. Men vi åkte ändå. Mot Borås djurpark bar det av.
Regnet... kom aldrig.
Så där strosade jag runt med kameran i ena handen och Ronnie i andra och njöt av att känna mig fri från världens bekymmer för en stund.
Det må vara hänt att djur inte ska hållas fångna, men dessa djur kan man ändå inte bara släppa ut just nu, så där, i ett Borås som trotsade väderleksrapporten, blickade jag ut över savannen...
Mina ögon följde strutsar, zebror och giraffer
och jag kunde inte låta bli att förundras över
att djur så olika som dessa kan samsas om områden
där människor hade krigat och slagits för att hävda sin rätt.
Djur har en förmåga att säga ifrån när något felas dem, men sedan inte leva kvar i det när det väl rättats till.
De minns självklart om någon behandlat dem illa, men väldigt få djur hugger en hand som inte skadat dem.
Det där som finns hos människorna, dramat, skitpratet och mobbningen förekommer inte på samma sätt i deras rike. Visst finns det hack-kycklingar även hos djurgrupper, men där handlar det mest om överlevnad än om att de är ute efter att såra eller skada bara för att de kan.
Behöver de inte göra det, så gör de inte det.
Finns tillräckligt med mat så delar de.
I djurparker ser det förstås lite annorlunda ut
Där kommer maten flygande... Och personalen ser till att fördela den mellan individerna.
(om man skulle ta och fördela lite djurparkspersonal ute i samhället kanske)
Självklart ser det inte ut så här på alla världens djurparker. Det är jag medveten om.
Djur hålls fångna på ett onaturligt sätt och hade det gått så önskade jag att de hade klarat sig i det fria.
Så visst. Just dessa djur har inte mycket till val. Men då betalar jag hellre en slant för att bidra till att de får det så bra de kan ha det. Och visst är mycket av vårat samhälle fel uppbyggt när ett nöje består av att betala pengar
för att gå och se på djur från kontinenter långt härifrån, och massor av de pengar som kommer via biljettförsäljning kanske inte ens går till att rusta upp och göra i ordning, eller ens hålla efter djuren.
Men det tänkte inte jag låta ta udden av mitt besök. Jag tänkte njuta av möjligheten att fånga in glimt av det vilda på bild. För även om de inte strövar på en savann i Afrika eller USA så finns deras naturliga instinkter kvar, och
de har inget annat med sig än livet som det ter sig för dem just nu. Det tar inte ifrån dem hur otroligt majestätiska de stora kattdjuren är,
Eller hur livsfarliga de kan vara om de blir trängda. Oavsett om det är en noshörning, ett lejon, en chimpans, en björn eller en människa.
Och det är något visst med stora katter. Att lejonen kallas för djurens konung med sin brinnande man och sitt majestätiska sätt kan jag förstå. Eller att det finns så många myter om tigrarna i djungeln.
Och när jag stod där och tittade på björnarna var det inte mycket annat än storleken som skiljde dessa björnar från beteendet hos mina två pälsbollar där hemma
För de lekte precis likadant. De satt och låg likadant som min svarta pärla och min gråa lilla silkespäls
När sedan björnungarna började dansa var jag övertygad. Djur är sinsemellan mer lika än vi människor någonsin kommer bli.
Och jag stod där och skrattade. För att jag är så lycklig. Jag har fantastiska människor och djur jag delar mitt liv med.
Jag har den där pojkvännen som åker och hämtar mig om kvällarna när jag slutar sent.
Han som lagar mat till mig när jag inte orkar, och överraskar mig med frukost när jag är helt slut.
Han ställde sig och bakade scones, rensade jordgubbar och kokade kaffe till mig när jag var som mest sliten. Han går ut med min hund när jag inte har tid och matar pälsklingarna när jag inte hinner.
Inte nog med det... han följer med mig på äventyr! Hand i hand vandrar vi längs lärjeån och på Ullared...
(han kanske inte följer med ner i diket när jag och min kamera tar en avstickare för att fånga upp ett eller annat motiv, men han står där intill, och ifall jag skulle drutta i, så skulle han dra upp mig)
Ja, hand i hand har vi vandrat på stenmässan, i skogarna vid Wendelsberg, och längs raderna av köksprylar på IKEA, Rusta, bland regnskogsdjuren på Universeum och alla andra möjliga ställen man kan tänka sig.
Vi har hittat stadens bästa chailatte och haft snöbollskrig mot bättre vetande (för egentligen borde vi båda två ha sovit när detta ägde rum)
Och vecka 30 följer han med mig till de hundra kyrkornas ö.
Ja, vad är livet egentligen, om man inte upplever saker tillsammans? Med kärleken, vännerna och familjen?
Än är det många resor vi ska hinna med.
Och hur rik är inte den som kan spara allt i ett dyrt halsband som kan fånga just sådana saker på bild?
skriven
Åh! Där skulle skrutten varit med! ♡superfina bilder!