Tanpopo

Som ni ser... Så blev det två olika ridturer. 

Hur som helst. 

 

Busschauffören hoppade ur, öppnade dörren och frågade varifrån vi var. 

"Sweden!" svarade vi glatt, varpå han svarade "Åh, men då så. Då finns det ingen anledning att prata engelska"

Det visade sig att han flyttat till Island för knappa två veckor sedan. 

 

Längs vägen plockade vi upp två tjejer till som skulle rida. De var från Tyskland och hade bokat en halv dagstur. 

 

När vi kom fram fick vi sätta på oss den där otroligt vackra utrustningen ni ser på bilderna. Overaller, stövlar, och så regnkläder utanpå var vad de bestod av. 

 

Sedan bar det av ut till hästarna. Mot mig leddes en ljus skimmel med fantastisk man som hette Snaivar. Av ännu en svensk. (Hela stället kryllade av svenskar) 

När jag fått tyglarna berättade hon att han kallades mest för enhörningen, lyfte på pannluggen, och visst fanns där ett horn. Inte stort, men icke desto mindre ett horn. Min första ritt till islandshäst skulle alltså bli på en enhörning. Kan dagen börja bättre än så?!

 

Det visar sig också att det BARA är jag och Annie som ska följa med guiden som stod och väntade. 

Annie började sin ritt på en svart häst som hette Kimi.

Kimi och Snaivar var varandras motsatser. Snaivar låg på bettet och ville bara framåt, medan Kimi tyckte att långsamt är bäst. 

 

Så började det i alla fall. Sedan bytte Annie häst med guiden och satt upp på Glejsir istället. (Det är skäcken på bilden)

Därefter känns det som att det enda som arbetade var min kropp. För mina sinnen var helt bräddfyllda med ALLT jag upplevde. Den fantastiska tölten, min lilla enhörning och vyerna vi red förbi. Längs stranden och ut över is. Korsade över bäckar och ängar. Allt med bergen i fjärran, som tornade upp sig över en. 

 

Det må ha regnat och kanske var det inte världens bästa väder, men det var världens bästa ridtur. Det luktade blöt häst och öppna vidder och FY FAN VAD JAG VILL FLYTTA TILL ISLAND!!!

 

Efter drygt en timme vände vi nosarna hemåt, och Svainar visste PRECIS vad som hände. (han blev inte långsammare eller lättare att hålla in direkt) Men det gjorde verkligen ingenting. 

 

Så kom vi tillbaka till farmen och lämnade hästarna i stallet, och gick för att äta lunch.

Godare purjolökssoppa har jag aldrig ätit kan jag säga... var hittar man receptet på den?!

 

Sen var det dags för nästa tur. Upp i bergen med två svenskar till... Denna gång blev jag tilldelad en fux. Bleikur hette den. Fast vi tillbringade inte ens en kilometer ihop. Bleikur hade tappat en sko, så vi fick vänta där vi var på en ny häst. 

 

Töltande mot oss kom en ryttare på röda Eiska, som skulle bära mig resten av vägen. Eiska var några modeller större kan jag säga. Det var svårt att komma upp med alla kläder på, men vill man så kan man. 

 

Även om jag till en början saknade Snaivar så glömde jag bort det efter ett tag, för det kändes som om jag ridit in i omgivningarna i sagan om ringen. 

 

Allt var så ofattbart vackert, Eiska fyllde mina näsborrar med lukten av blöt häst och utsikten fyllde mitt huvud både högt och brett med en känsla av att vara en karaktär i en novell där äventyren går över berg, floder och dalar... En novell där hästarna riskerar att gå igenom isen och trampa ner i hål vid de varma källorna längs vägen. Hveragerdi är en av de vackraste platser jag någonsin har sett!

 

Inte blev det många foton heller. För det här äventyret var mer inombords än vad det var ett fototillfälle. 

Men några har jag.