Tanpopo

Vill ni veta hur inre frid ser ut? Som ett Island i solnedgången.

Eller mitt i stormen. Eller varför inte I regnet?

Mitt Island var precis så magiskt som jag drömt att det skulle vara. Det hade hästarna, och det hade mystiken. Till och med bästa vännen var där. Och aldrig har jag tagit så platta kort på något så levande. Och aldrig har mina sinnen fyllts av så mycket känslor av så platta kort som dessa. 

Jag känner mig levande just nu. Mer än på länge. Inte för att jag vet vad jag vill, men för att jag vänt ryggen åt det jag inte vill och gått därifrån. Vänt ryggen till något som skadat och sårat mig mer än jag velat erkänna för någon, om ens mig själv. Häromdagen var det som om det blev ett hål i mina murar. Ett hål som gjorde mig uppmärksam på att jag hade murar över huvud taget. Och jag grät. Sedan öppnade sig världen. 

Man ska inte stänga ner. Inte stänga av. Eller stänga ute människor som bryr sig. Ändå händer det så ruskigt lätt. Det där, att man glömmer ta tillbaka sitt hjärta när det börjar misshandlas. Det där som gör att man inte ens ser hur många slag som träffar förrän den där muren redan är byggd. Den som hindrar folk från att komma en nära. 

 

Det är konstigt det där... Att älska fast hålla människor så långt borta. För djuren är aldrig så långt bort. Men så har jag aldrig i mitt liv blivit sårad av ett djur heller. 

 

De vet bättre än så. 

 

Och jag med. Sedan jag köpte min kamera kanhända att jag haft en mur mot människor kvar, men den hjälpte mig hitta skönhet och kärlek var jag än vände min blick. För med kameran framför ansiktet måste man ha fokus på något. Måste vara här och nu, och inte i allt som varit. Söka motiv i det som finns framför en och låta det som är bakom vara just bakom. 

 

I år strävar jag framåt mer än någonsin förut. Saker händer runtomkring mig och det lär aldrig upphöra, men blicken har fått ett mål. Ett fokus jag aldrig tidigare haft. Murarna faller omkring mig och det må vara skrämmande, men även fast jag är rädd, så är jag inte ensam. 

Det betyder inte att jag litar till att ingen någonsin kommer såra mig mer. För sånt händer. Men jag kommer aldrig mer ta så mycket skit som jag har gjort det senaste året. 

 

Och som jag har väntat på den här vändningen. På att viljan ska växa sig stark och fötterna ska vandra sin väg. 

På att huvud och hjärta ska säga samma sak, eller åtminstone kompromissa fram en lösning. Och den stunden har kommit nu. Den kom genom linsen på en kamera, orden från mina vänner och en insikt om att det jag är, innebär och står rakryggad inför var totalt ouppskattat och infekterat av någon annans ord. Eller några andras ord. Många spelar roller omkring mig. I ett spel jag vägrar spela. Var mina fötter leder nu kan jag inte svara på. Förutom att det inte är tillbaka. För varje steg går framåt. 

 

När inget annat i världen kan stå rakt måste man göra det själv. När ingen annan bär en så får man bära sig själv. När murarna väl kan falla igen så gör de det. Slå ner mig för all del. Men glöm aldrig bort att när jag reser mig och går så är det inte jag som får ont av vad som händer därnäst.

 

That is karma, bitches.

 

Skämt åsido... 

Mitt år kunde inte börjat bättre. Och vet ni vad? Jäklar vad jag förtjänar det. 

Nu har jag suttit färdigt i andras skit. Jag har lyssnat färdigt på andras lögner och sett tillräckligt av deras spel.

Teater spelar man på scen. Inte med sitt liv som manus. Det blir så lätt en tragedi.

 

För oavsett hur höga mina murar mot världen än är, så innebar det aldrig att jag var blind. 

Att behandla mig som om jag vore det är ruskigt dumt. 

Att spela med mig i ett spel jag inte vill vara och tro att jag inte märker att jag flyttas runt på planen med sparkar i ryggen istället för armar om midjan är att underskatta mig grovt.

 

Och jag har fått råd efter råd som jag inte velat lyssna på. Inte för att råden på något sätt varit felaktiga påståenden, utan för att jag själv valt att låta bli. Själv valt att ge den där extra chansen, om och om igen. 

Jag har alltid gjort som jag själv vill och tycker. (det kan nog mina föräldrar intyga om du skulle fråga dem vid något tillfälle) 

 

Den där andra chansen. Och tredje. Och sjuttonde. Jag gav dem. Allihopa. Varje gång blev jag besviken och fast jag visste att det kunde hända igen så gav jag en till. Medan jag väntade. På den där kompromissen. Eller att människor faktiskt skulle ändra sig.

 

Sen vände jag ryggen till och gick. Ingen som behandlar mig så förtjänar mig i sitt liv. 

Ingen som inte sätter värde på det jag ger och hur många skott jag tar i ryggen för andras skull förtjänar min tid.

 

Slag och sparkar haglar över mig länge. För att jag vägrar ge upp. Vägrar tro att någon kan göra en annan människa just så illa. Det är glåpord och råd om vartannat som hörts utifrån och jag som slåss och sliter och river för att försvara och förstå. Förklara att inte alla människor vet bättre. Att ingen av er förmodligen har en aning om hur mycket skada ni åsamkat. Att jag inte hatar, så därför borde ingen annan heller. Att det alltid finns fler orsaker till varför någon gör som ni gjort än vad blotta ögat kan se. 

 

Men tro aldrig att jag är så dum eller blind att jag inte ser vad som pågår bakom min rygg oavsett om det blir sagt högt eller ej.

 

Förutsätt att jag redan vet eller kommer få veta det av någon annan om du inte säger det själv. 

 

För vissa kanske dessa ord verkar gälla specifika personer. Det gör de inte. Hela detta inlägg är allmängiltigt. Och kanske har just du fått dig en tankeställare idag.

För kanske kände du dig träffad.