När det är lätt att älska livet
Det ligger ett magiskt ljus över kortedala sedan två dagar tillbaka.
Jag kunde inte lämna kameran inomhus. Så den fick följa med.
Det ångrar jag inte en sekund.
Även om stativet blev kvar hemma så var kameran med mig. Igår på nattrundan med Harley
Så var den där. (och är han inte vacker min fina svarta pärla)
Sista kunden som gick hem idag var inte den gladaste kycklingen på påskbordet om man säger så, så det tog ovanligt lång tid för mig att komma hem.
Men eftersom ljuset var i princip samma som det var igår, så hade jag redan bestämt mig. JAG BARA MÅSTE TA UT KAMERAN!!!
Så det gjorde jag. Men ikväll fick hunden stanna hemma.
(det får räcka med bilderna jag tog på honom igår tänkte jag, och dessutom var han redan rastad)
Så nu gick jag ut... för att experimentera.. lära mig mer av kameran... Manuell fokus. Och det må vara brusigt, men
Känslan som vilar över nattens timmar här i kortedala, den fick jag med mig i bilderna som togs.
Det var magiskt. Som om jag kommit ut ur garderoben och klivit rakt in i Narnia.
Och jag skulle ju sms:a och tala om att jag kommit hem. Men jag tänkte att... Jag måste bara ta den här promenaden först...
Måste bara ta de här bilderna först. För det var så vackert, och jag är nog en aning galen, men då får det vara så.
Jag har gått runt och känt mig fantastiskt älskad.
För att någon bryr sig. För att någon vill veta att jag kommer hem ordentligt när jag jobbar kväll.
(och nu snackar vi förutom den stora lurviga svarta pälsbollen och Herr silkespäls)
Att liksom se världen ur en annan synvinkel. Se den genom ett annat ljus och inse ännu mer hur fantastiskt vacker den kan vara.
Att inte allt behöver vara grått och trist för att det är dimma.
För när något då lyser igenom den där dimman är det svårt att missa
hur fint livet egentligen kan vara.
Att det handlar om att välja vilka detaljer man vill lägga på minnet. Vilka minnen man vill spara på. Vilka minnen som ska slängas bort
och vilka som ska förgylla ens dagar.
Samla diamanter.
För tänk... att de kan vara så nära som alldeles nedanför fönstret.
Eller alldeles mitt framför näsan.
Och när man hittar just de där diamanterna... kallas det kärlek och hela världen känns som ett helt annat universum.
Och så... just så, ser min värld ut nu. <3