Tanpopo

Idag har jag inte skurit mig på någonting!!!

(ja, det lät ju inte alls som om jag har problem med mitt psykiska mående heller... )

 

Vad jag menar är att jag inte lyckats klanta till mig ett endaste litet skärsår idag. Varken entrémattan av gummi eller bakverken i kaffebrödshyllan har anfallit min hud. (Jag borde väl egentligen inte ens nämna att det faktiskt inte bara var taget ur luften, utan att jag haaar lyckats skära mig både på entrémattan och ett vaniljhjärta... men nu gör jag det ändå...)

 

Däremot står jag på sämre fot med de tolv kilo bravojuice som tyckte det var en bra idé att bli uppfångade av min ringfingernagel.

För vet ni vad? MIN NAGEL HÖLL INTE MED OM DET!!!

 

Den gick av. På mitten. I ren protest. Den tyckte inte att den skulle hålla för att ta emot så mycket vikt. Ni vet känslan när nageln lossnar från huden..? Inte det?! (REKOMMENDERAS EJ!!)

 

Det blöder en hel del när såna saker händer. Men det värker nog till och med mer än det blöder. Och sen börjar det pulsera också. Jag tror jag stod i nästan en halvtimme och studsade som en känguru med kaninmani.

(Jag tyckte det kändes snällare mot kunderna att studsa, jämfört med att skicka dem raka vägen till hörselmottagningen på östra...)

 

Jag ville skrika. Högt. 

 

Men man är ju viking... (så jag böjde mig dubbel, mumlade några väl valda ord om hin håles avkommor och deras mögliga fortplantningsorgan, reste mig upp igen och började gå högt och jämfota fram till kassan... Läs: jag studsade runt som en dopad hare och bet mig i tungan för att inte skrika)

 

Vad gör man väl inte för kunderna?

 

Kunderna som besviket säger saker som "Men... jag som ville handla av dig" när man precis ska gå på rast.

Kunderna som tar med sig en dunk spolarvätska till kassabandet och lurar ansiktet av en när man försöker slå in varan (som vi inte har i sortimentet) manuellt och ringer kollegan för hjälp.

Kunderna som upplyser en om att det står saker med gamla datum i kylen, men är precis lika glada ändå.

Kunderna som ger en komplimanger som "Du är nog den gladaste kassörska jag någonsin träffat" bara för att man tog sig lite tid att prata med dem.

 

Eller de som ber om råd om vilken frisyr de borde klippa sig i, gillar ens hårfärg så mycket att de också vill ha den, frågar om man vill ha en katt eller bara är allmänt trevliga.

 

Kundkretsen på mitt jobb är nog en av de mysigaste jag träffat på. Så snälla och omtänksamma om både varandra och personalen, och så himla trevliga att varje dag på jobbet alltid ger mig minst ett leende på läpparna till följd av en komplimang, eller bara vetskapen om att jag så naturligt föredrar att berätta för en kund om det är något jag lägger märke till hos dem som jag gillar.

 

För vem blir ledsen av att man påpekar att ringen de bär är vacker?

Vem blir sårad när de får höra att hårfärgen de har är jättefin?

Vem tar illa upp av att man berättar att man tycker deras vinterkappa är underbar?

Vem känner sig stött av att man då och då talar om hur mysiga kunder vi har i butiken?

 

När komplimanger kan komma ur hjärtat på någon så, så är det inte konstigt att man känner sig sedd och gladare. Känslan av att vända det där surmulna, stressade ansiktet till ett leende, bara genom att våga skoja lite eller berätta att jag tycker den där frisyren är grym, är en känsla som får mig att le ända in i själen.

 

Våga fråga hur läget är, och våga svara sanningsenligt. 

Våga påpeka att jackan hade jättehäftiga knappar, eller att den uppenbara tacosmiddagen skuuuulle kunna vara... pannkakor..?

 

För att ett skämt kan vara så underskattat. Det är klart det faller platt ibland, om någon på allvar tror att jag verkligen menar att det går att baka kakor med diskmedel, en tandborste, lite bakpulver och smör...

 

Men de gånger det inte faller platt, så går kunderna på Almedal ut ur butiken med ett leende på läpparna. 

Man lär sig vilka kunder som uppskattar det, och vilka som bara vill ha sitt kvitto och gå. 

 

Men när jag sitter där och ser människorna som lämnar butiken fortfarande leende från kommentaren de hörde i kassan så tänker jag att jag hellre alltid gör ett försök att ge dem en trevlig och positiv upplevelse än att bara sitta på min stol och se dem passera kassalinjen.

 

För vilken butik vill jag komma in i? Den där det syns att kassörskan älskar sitt jobb och människorna hon möter, eller den där det sitter en robot i kassan som sliter pengarna ur handen på folk och mumlar nått osammanhängande om att fryspåsarna är slut, stolen är obekväm och dessutom var rasten för kort..?

 

Den första. Den butiken vill jag komma in i. Den butiken vill jag jobba i. Den butiken ser jag också till att jag jobbar i. För ett arbete blir inte roligare än man gör det.

 

Precis som livet. Hur man väljer att tänka och agera är det som gör livet och dess mysterier till vad det är.

Det går inte att skylla på andra. Eller på en dålig dag... Eller ens en dålig vecka eller taskig uppväxt, dåliga erfarenheter eller elaka människor. 

 

Det är alltid VAD MAN SJÄLV VÄLJER som formar hur man mår. Väljer man att sprida mörker och hat omkring sig och går runt i en offerkofta och är allmänt egoistisk är det också det som studsar tillbaka på en. 

 

Väljer man att handla utav kärlek är det precis samma sak. Offerkoftan faller. Och det är så skönt när den gör det.

 

För då kan inget annat än kärlek släppas in. Men man måste välja det själv.

Och hålla fast vid det.

 

Ibland dyker det upp människor som gör det lättare att hålla fast vid kärlek. Idag hade jag ett samtal med en utav dem. Azalea. <3 

 

Idag är det 17 dagar kvar till jag får se henne igen. Den 25:e lyfter flyget mot Sarajevo.

 

Jag har inte fattat att det är på riktigt än.

Men det börjar närma sig.

 

Och planerna för framtiden bara ökar och ökar. Och det känns så himla fantastiskt. 

Att jag ser en väg, att det är min väg, och att jag bestämmer vilken vägen blir. 

 

Känslorna kan jag inte bestämma över, men jag kan se till att göra saker som får mig att bli glad. Att stå framför Annies och Kims kamera gör det. Att fotas, se bilderna på den vackra människa jag blivit och känna att det syns till och med på en tvådimensionell kopia i stillastående format. Det är något magiskt med det.

 

Att sitta på hästryggen och känna hur musklerna i ryggen hos hästen samarbetar med mina ben och skapar perfekt harmoni och balans är samma sak.

 

Det går inte att beskriva. Livet må gå upp och ner och tycka om att slå mig väldigt mycket, men faktum är att jag struntar lite i det. För jag har hästar mindre än tio minuter hemifrån, och vänner som inte skulle tveka en sekund att fånga mig om jag faller. 

 

Var jag än vänder hjärtats blick så ser jag vänner idag. Det är skönt. (och då gör det inte så mycket att vartannat ord som lämnar min mun inatt är en svordom över att jag säkert för tusende gången tryckt ner fel finger på tangentbordet...)

 

Tack allihopa för att ni finns där. <3 Godnatt.