Tanpopo

Efter en heldag på Skara Sommarland för första gången i mitt liv, så har det varit mycket att ta in idag.

Inte minst sol och bad och tre timmar i en bil...

Så när jag kom hem blev det att jag i princip gick in till sängen och halvt om halv tuppade av.

 

För vem kom inte upp och höll mig sällskap om inte världens bästa Harley? Och inte tyckte han att det räckte med att hålla mig sällskap. Nä, för han skulle kramas också. Så där låg jag, halvdäckad i sängen, med världens bästa band i lurarna och hade det underbart mysigt. 

 

Om det någonsin dyker upp en kille i mitt liv som skulle be mig välja honom eller hunden så kan ni ju gissa vem som kommer ryka. Det finns ingen i mitt liv som funnits där på det sätt denna underbara varelse har. 

Den som påstår att hundar inte har någon själ eller personlighet har varken träffat min hund eller lärt sig förstå hur hundar pratar. 

 

Jag säger inte att min hund är en människa, för det är han verkligen inte. Hans själ är så mycket vackrare än så. 

Att möta en varelse som med hela kroppen kan visa hur glad han är att se dig, lika lätt som han accepterar att det är dags att sova, åka bil, gå på toa, att det regnar, snöar eller solen skiner...

 

En varelse som struntar i vilket väder det är, om han är ute eller inne, springer, går, sover eller äter, bara han får vara där du är, och ändå accepterar att du inte alltid kan vara där UTAN att tugga sönder skorna i hallen, utan mest går och lägger sig och väntar på de där stegen i trapphuset som tillhör hans matte.

 

Varelsen som kan stå i en kvart och tjata för att få komma upp i soffan, och sedan så fort man sagt nej, utan vidare accepterar det och går och lägger sig på sin plats (om den inte är upptagen)  utan att för den skull vara sur eller bli otrevlig.

En kille som inte ens blir sur om maten blir sen, men däremot kan visa VÄLDIGT TYDLIGT när det är dags att gå ut... Inte alltid för att han är kissnödig, men för att han VILL VILL VILL gå ut. 

Först är det tio minuter intensivt blängande som gäller... Sen går han ut i hallen och hämtar ett koppel.

Struntar man i kopplet kommer skorna. Då är det bara att ge sig.

 

ELLER: så går man tillbaka med skorna och säger att det är dags om en stund. Om en stund är lika med en hund som taggar ner, för då vet han att det är på g.

 

Precis som han vet att när matte säger att vi ska gå av på nästa hållplats, så kan han sätta sig upp, men inte gå... 

 

Eller att "Break dance" och "Rulla runt" inte är samma sak.

 

Och morötter är faktiskt bokstavligt OCH bildligt talat morötter i hand fall.

 

Det är mattes kille det. Världens bästa, och den enda som får följa med mig in i musikens meditationsstunder.

Jag vet ju att det kommer en dag då han blir tvungen att gå vidare från vår jord. Men fram till dess är det så här jag tänker leva med (och därefter minnas) min pälskling: