Om en dröm som sprack.

För drygt ett år sedan beboddes min lägenhet av inte mindre än tre hundar och en kanin. (och två Jenny)
Av dessa är det bara en som bor kvar idag. (Eller Jenny är såklart här också)... Det kunde bli trångt stundtals, men ikväll är just en av dessa lite extra saknad.
Dexter hann inte bo hos oss så länge som vi önskat. För ett år sedan insåg vi att han verkade må sämre och sämre... Dagen efter löd domen. Hjärnblödning. Idag är ett år sedan. Ett år sedan Harley förlorade en vän och lekkamrat. Ett år sedan den stora dobermann/rotweilerkorsningen tassade runt för sista gången i min lägenhet.
 
Ibland blir man påmind om saker man hellre velat glömma. Tiden går sin lilla gång, tills man rätt som det är stannar upp. Där är du ju, vackra Dexter. Du är saknad, och ikväll går extra många tankar med kärlek åt ditt håll. Du hade klarat allt om det hade varit möjligt. Jag hade hållit i dig om det hade gått. Men ibland går tiden fortare än man hinner med, och när man väl öppnar de där ögonen finns det alltid en risk att det är för sent.
 
Livet är för kort för att gå runt och vara arg eller ledsen. För kort, men ändå så otroligt långdraget ibland att de där sörjande stunderna kan kännas som en evighet. Men nu, precis som då, tänker jag fortsätta sträva efter att se det bästa och älska de jag möter. Oavsett hur mycket hår de har på kroppen. 
 
Fast jag har fortfarande svårt för reptiler och kräldjur... :S
 
Vila i frid, så ses vi igen när det är dags. Du var fantastisk. Ingen kan ta ifrån dig det.

Kommentera här: