Dag 27 – Min favoritplats
På Gotland?
I Göteborg?
I Sverige?
I Norge?
I världen?
I min lägehet är det nog sängen eller fönstret, där jag kan sitta och titta ut...
På Gotland är det svårt att nämna EN favoritplats, då hela ön är en favoritplats för mig... Men i en båt på träsket kanske... Eller vid beckybäcken...
Eller i palissaderna... I Visby? I Hemse? Vibble? Fårö? Fårösund? Fleringe? Hau?
Göteborg då... Galaxen tror jag...
Sverige blir svårare... För där slits jag mellan Göteborg och Gotland....
Norge... Blir ännu svårare... Midnattssolen jag såg i Norr? Valfångstsafari i söder? De underbara fjordarna vid Bergen? Oslo?
I världen har jag nog ingen favoritplats. Men jag har en plats jag önskar vore min.
Den platsen finns inte. Utopia.
Tur att jag kan besöka den i tanken då och då, och fylla mitt hjärta med hopp.
Och tur att den hjälper mig ibland.
Igår fick jag lära mig massor om kommunikation. Jag fick be om ursäkt för att jag klampat på som en idiot, fast jag inte kunde vetat annat, men gud vad jag önskar att jag vetat.
Då hade jag aldrig sagt en del av de saker jag sagt, och verkligen inte gjort som jag gjort.
Jag fick lära mig massor om mig själv igår, och det gjorde ont, men samtidigt var det otroligt skönt att få höra det.
Jag trodde jag förstått allting, men kunde inte haft mer fel. Nu får jag stå för konsekvenserna av vad jag gjort.
Tänk så mycket som blir fel när man missförstår varandra. Jag önskar verkligen att allt som gjorts kunde göras ogjort. Men jag får göra det bästa av det som är istället.
Det finns en sårad människa där ute som jag gjort otroligt illa med ord och handling.
Jag kunde omöjligt veta att det var så eftersom ingen sa något till mig.
Men nu vet jag. Och vill verkligen inte göra om det igen.
Nu ska sår läkas och tid flyta förbi.
Och vem vet... Runt hörnet kanske det finns en utopi trots allt? Lite svårt att veta i mitt liv, då vägen jag vandrar inte är den rakaste som finns... För jag har ett liv med många erfarenheter av många saker, och ett hjärta som åker berg och dalbana.
Men jag kan åtminstone inte säga att det är tråkigt. Och tackar för att jag fått lära mig mer om mig själv, och om dig, Martin.
Det du gjorde igår var oerhört starkt av dig. Att osminkat ge mig den sanning och skam du fått stå ut med, resa dig ur dina kedjor och möta konsekvenser och sedan låta mig få veta vad jag har för fel och brister kan verkligen inte varit lätt.
Och jag har gjort många fel mot dig. Så det blev ett långt samtal. För vi båda har sårat varandra så mycket mer än jag kunnat föreställa mig.
Förlåt.
Och jag är verkligen inte arg på dig längre. Du är bra.
Nu ska jag sova. Med en ro i mina tankar som jag inte haft på över ett år.
Godnatt.