Dag 26 – Mina rädslor

kärlek.
vänskap.
familj.
du.
höjder.
ondska.

Vad jag gör åt det? Kämpar varenda jävla dag för att möta dem. För att inte förgås av dem och dras ner i ett träsk av ångest och panik.

Kärleken är värst. Och jag är jävligt bitter idag. Arg och ledsen.
Och just för att jag är arg och ledsen så blir jag straffad för det. Även om det inte medvetet varit ett straff. Och även fast jag berättar att det är ett straff så fortsätter det.
För vem vågar möta någon som säger som det är när hon tittar på en?
Vem vågar möta den som offrar allt, gång på gång blir ledsen och sårad för att hon älskar och bryr sig för mycket?
Är det så att folk inte klarar av att umgås med mig för att de blir rädda då jag reser mig upp gång på gång?
Rädda för att de ser att jag klarar av allt?

Well, surprise dear friends: I Don't.
Jag klarar inte av känslan av att bli kastad åt skogen varje gång jag sträcker ut en hand för att få hjälp, för att sedan när jag berättar att jag känt mig kastad bli kallad löjlig.

Jag hatar när folk trampar på mig och sårar mig fast jag sagt vad det är som gör mig illa.
Jag hatar att gång på gång bli avbruten och när folk inte ens försöker ta till sig det jag säger för att de är så jävla griniga och vägrar som små treåriga barn.

När jag inte får vara med för att folk är så rädda att jag ska säga något som är sant som de inte vill lyssna till.
När jag blir utesluten ur grupper eller blir tvingad att välja just det alternativet för att andra är så jävla svartvita.

I don't manage everything my friends. Never has. But I'm fighting against what I can't take. And that's more than I can say about so many others.

Jag tar inte skit jag inte förtjänar. Jag kan be om ursäkt för att jag är tjatig, och har inget emot om folk är ärliga mot mig, eller talar om saker för mig som de inte gillar hos mig, för det ger mig en möjlighet att förändra det, om det är något jag inte tycker jag vill stå för.

Kärlek.
Den absolut värsta av mina rädslor. Ändå ger jag mig inte. Och gudarna ska veta att det får mig ner på knä och fäller mig, sätter käppar i mina hjul och sliter sönder mitt hjärta.
Och jag fortsätter stoiskt att resa mig, och gå till ett jävla plåsterskåp, komma med små gummitejpklädda tygbitar för att hindra det...

Temat de senaste veckorna har varit ångest.
Inte kunnat sova. Inte kunnat gå ut i köket utan att känna illamående, men ändå tvingat i mig mat.
Tvingat mig ut med hunden och städat hos kaninen.

Men mitt eget hem är kaotiskt. För jag orkar inte. Det är för jobbigt.
Och det känns underbart att få komma ifrån allt och jobba lite då och då. Eller de timmarna på hästryggen då jag faktiskt får vara ALLT jag är.

Överleva. Well, dear reader, if you read this: Låt mig få leva en stund.
Låt mina tårar få rulla för att jag känner mig älskad. Ge mig hjärtan och kramar. För om det är något jag behöver just nu så är det precis just det.

Let me know you're out there now. Jag vill inte ha några råd eller ta eran energi. Så kan du inte säga något snällt, så säg inget alls.

Och kan du säga något från ditt hjärta som du vill att jag ska veta, så gör det... Anonym eller inte spelar ingen roll. Liksom på facebook är detta ett officiellt rop på hjälp.
Jag behöver kärlek just nu.
Så jag kan få leva en stund. Läsa ord som jag kan ta till mig och gå tillbaka till i stunder när det känns tungt.
<3

/Jag

Kommentera här: