Tanpopo

Var helt okej...
Jag hann faktiskt sova en hel timme mellan lördag och söndag. Och det var ingen som kastade bollar på mig mitt i natten. (Ja, jag försökte sova; nej, det gick inte så bra, Ja... jag hade nattvakt, och sömnen infann sig mellan halv elva och halv tolv på söndag förmiddag)
Sen hann jag sitta fast på en skola i hrmm... låt oss säga några timmar...

Sen... åkte jag hem. Fast det minns jag knappt, för då sov jag som en slaktad gris.

Sen...

Skulle jag sova när jag kom hem... det gick som det gick.
Inatt gick det ännu sämre.
Då skrev jag sjutton meddelanden som jag aldrig skickade och tre eller fyra som faktiskt hamnade någonstans i sverige.

Härligt.
Lustigt att man kan bli så arg av att inte sova.
Inatt var jag så arg att jag grät. Vet ni vad? Det hjälpte inte ett skit.
Då slogs jag med sängkläderna en stund, vilket inte heller hjälpte.
Snacka om att jag har som mest att göra nattetid.
Konstigt att det inte får mig att somna.

Jag menar, efter en brottningsmatch som den jag hade inatt borde jag varit helt utslagen. Sängkläderna vann ju för fan!
Men det var jag inte. Jag hade bara ont. I rygg, nacke och axlar.
Fast det struntade jag i för mina ben fattade inte att det var natt så de låg och sparkade åt alla håll och kanter och pajade en tå, vilket råkade göra ont på ett mer smärtsamt sätt.
När jag upptäckte att mina ben pajat en tå blev jag arg. För pajningen skedde när jag somnat första gången.
Det var ingen bra idé att bli arg. (det kommer jag aldrig någonsin att kunna påstå tror jag)
Hade varken vett eller en enda jävla tanke i skallen, så jag blundade och hoppades på det bästa...

Det bästa visade sig vara att vakna två timmar senare i fosterställning i hörnet av sängen... Varför får jag för mig att något inte riktigt stämmer?

Ja ja... det är bara sex dagar kvar till Sverige nu. Får se om jag kan sova då...

På tal om sverige! Idag höll jag nästan på att kasta mobilen i väggen...
Den hann ringa tre gånger innan jag gått utanför dörren...
Första gången den ringde kunde det gått illa.
Jag var helt säker på att det var den där jävla gubben som ringde igen, men hann se på displayen innan mobilen tog en flygtur.
Det var inte han.
Det var någon som sökte Olle.
Jag är säker på att han mutat någon att ringa mig.

Eller så är jag en människa som skulle väga lika mycket som kalle anka om otur vore kilogram.
Men han är ju omtyckt ändå, så det är inte mycket att deppa över.
Och jag tror fanimej jag börjar få samma temperament som ankjäveln i fråga.
Inte för att det stör mig så mycket...

Det som stör mig är att jag faktiskt står och hoppar upp och ner, gör en massa osammanhängande ljud eller rabblar ur ramsor som hin håle själv skulle blivit generad av stundtals.
Min hjärna kopplar ur funktion "tänk innan du talar" och byter ut den mot "gör konstiga ljud och se till att det du säger är så osammanhängande och aggressivt som möjligt"

Nog för att jag tycker Kalle Anka kan vara rolig, men jag är inte helt överens med mig själv när det gäller de här utbrotten.

Ja ja... Jag har gnällt klart nu.

Puss på er.