Jag skulle vilja skrika!
Jag skulle vilja hålla käften när jag skriker.
Jag skulle vilja gråta när mina tårkanaler är torra.
Jag skulle vilja skratta när tårarna rinner längs med mina kinder.
Just nu vet jag inte vad jag vill, hur jag mår eller vad jag gör känns det som...
Jag känner mig bara fruktansvärt vilsen och liten.
Poets of the fall säger det nästan lika bra som jag känner det:
Song: Where Do We Draw the Line by: Poets of the Fall
On your palm an endless wonder
Lines that speak the truth without a sound
In your eyes awaits the tireless hunger
Already looks for prey to run down
So why do we keep up this charade
How do we tell apart the time to leave from the time to wait
What does tomorrow want with me
What does it matter what I see If it can't be my design
Tell me where do we draw the line
The dance of flames and shadows in the street
Make poetry nobody's ever heard
The weight of loneliness stands on your feet
The cage already there around the bird
So why don't we join the masquerade
Before it all falls apart before our love becomes insatiate
What does tomorrow want with me
What does it matter what I see
If I can't choose my own design
Tell me where do we draw the line
Where's the cooling wind
Where's the evergreen field
Where's my mother's open arms
Where's my father lionheart
S'like the sun's gone down
Sleeps in the hallowed ground now
With the autumn's browns leaves
With the one who never grieves
What does tomorrow want with me
What does it matter what I see
If we all walk behind the blind
Tell me where do we draw the line
Whatever tomorrow wants from me
At least I'm here, at least I'm free
Free to choose to see the signs
This is my line
Imorgon ska jag upp rätt tidigt...
Tåget går 08.11. Så vad fan gör jag uppe så här sent egentligen?
(Om jag visste det skulle jag förhindra det och se till att ligga i sängen istället.)
Idag vet jag verkligen inte var jag har mig själv, och hur mycket jag än letar kan jag inte hitta mig. Inte ens på toalettgolvet, även om jag är ganska säker på att jag varit där idag...
Ja ja... jag är ett patetiskt gnälligt offer idag, och jag vet om det.
Och jag ska upp från det här. Det finns folk som har det värre. Jag är min egen värsta fiende.
Så jävla sant.
När jag är nere och deppig kommer jag med en jävla spegel som visar hur idiotiskt det är att sitta och tycka synd om mig själv bara för att dagen varit pissig. En spegel med åt helvete för många förslag på bättre aktiviteter.
Jag blir så arg på mig själv då. Jag vill ju bara få gråta ut skiten.
Okej, att tycka synd om sig själv är inte det bästa man kan göra, så långt är jag helt okej med den här jävla spegelbilden, men ibland trycker jag upp ett smil i fejjan fast jag bara vill ligga ner och släppa ut allt.
Idag är en sån dag. Jag vill bara ligga ner och gråta, och när mina ben vek sig när jag var på toaletten förut ville jag bara ligga kvar och vara ledsen.
Jag ville gråta alla de tårar jag aldrig släpper ut, men nog fan tog jag tag i handfatet istället och drog mig upp på fötter. Ögonen var fuktiga och det rann, men jag torkade bort skiten och fortsatte packa och städa.
Dessutom har jag gjort mig av med en massa onödiga kläder (Halva garderoben)
Fråga mig inte hur... Tänkte att det var lika bra när jag ändå är på stäng av eller sluta fungera humör.
Om fem timmar ska jag gå upp igen.
Som vanligt då.
Nu vill jag ha en kram. Jag vill inte gråta och jag vill somna när jag lägger huvudet på kudden.
Kanske en av de tre går igenom.
Gråta kommer jag göra. Somna är det värre med.
Men kramen kanske går igenom.
Jag hade kramat dig om jag kunde.
Vilsen liten Gnälg säger over and Out...
skriven
Det er kanskje ikke noe jeg kan si som gjør alt bra. Eller bedre. Jeg ville bare si noe. Håper du får sove. Og at ting ser bedre ut i morgen.
Klem.
:)