Trasig!
Det gör ont i hela min själ att lämna Norge.
Förlåt för att jag inte kunde titta på er när jag sade hejdå, men ni var så vackra att det gjorde för ont.
Jag vet att jag redan sagt det till er, men det spelar ingen roll.
Jag kan inte göra mig kvitt känslan.
Jag visste inte vart jag skulle titta. Ni var så fina allihopa och tårarna brände sönder mina tårkanaler och frätte nästan upp halva min strupe.
Jag kunde inte säga allt det jag ville säga till er, för när 160 personer ställer sig upp i en applåd som aldrig vill ta slut för att tacka en är det lätt att tappa talförmågan.
Jag tappade allt. Hakan, talförmågan, hjärnan... det blev helt tomt i min skalle.
Hjärtat var överfullt och att se er resa er för andra och tredje gången gjorde det inte lättare.
Fjärde gången var jag så borta att jag inte visste om det var meningen att jag skulle gå och sätta mig, eller stå kvar, eller gå runt och krama om er.
Jag fattar inte hur ni kommit att betyda så fruktansvärt mycket för mig.
Jävla norrmän!
Såklart har jag inte hunnit bli lika bra vän med alla, och visst har jag några jag speciellt vill nämna, men jag vill inte riskera att glömma någon, och om det är någon som känner sig mer berörd än andra av det här inlägget så är det helt i sin ordning.
Tack för det här året! Från botten av mitt hjärta.
Jag hatar er för att ni betyder så mycket!
Om ett tag kommer saken att lugna ner sig. Det vet jag. Men just nu sitter en slö kniv i mitt hjärta och karvar, och det gör så förbaskat ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.
David: Kärleken går inte att planera, din förbannade dumskalle. Trodde du visste att jag hade koll på det. Go for it, idiot! Om jag ställde mig i vägen skulle jag inte vara klok. Och jag skulle inte vara din vän. Vi ses i Göteborg. Älskar dig.
Norge: Jag älskar er!
skriven
=´( gråter me dig...