Tanpopo

The only thing I ask of you is to hold them when I'm not around, when I'm much to far away.

Jag säger bara en sak.
Don't you hurt the ones you love!

Min mobil har börjat diskoblinka igen. Det är irriterande.
Sen tar det en massa batteri, men jag vet inte... det kanske är en hyllning till Linda som tycker omdet.

För övrigt kan ni läsa om en himla cool utbildning på juvente.no...
Projektbildaren kallas den... och den går av stapeln på Wendelsbergs folkhögskola nu i höst.

Tro mig. Ni vill gå den. Ni vet bara inte om det än.

I övrigt är jag... lite lost.
Har haft en känsla av att något varit fel den senaste veckan.
Det var det också. Igår fick min bror åka till Sahlgrenska och operera halsen.

Så kan det gå. Nu är känslan borta i alla fall.
Det är skönt, men jag gillar inte det faktum att varje gång jag har en känsla av att något är fel så visar det sig vara rätt.
Sist jag hade den var det i och för sig inte så negativt och det var inte känslan heller...
Det var då David befann sig i Oslo istället för värmland där han påstod att han skulle vara.
Men gången innan det låg Linda på sjukhus.
Och före det var det Clara som hade en tumör i huvudet.

Och hur fan kan jag känna på mig sånt från Oslo?
Okej... Att jag kan ha uppfattat något när David och jag pratat kan jag köpa, men Clara som jag inte snackat med... Eller Linda som inte heller pratar med så mycket?

Såklart har jag inte gått och oroat mig hela veckan, det går att koppla bort, men när jag känt efter har den funnits där.
Nu när jag känner efter är den borta.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt... Min hjärna hinner ju på sätt och vis förbereda sig lite innan slaget kommer på så vis, men det är inte väldigt trevligt att gå och känna på sig saker och undra var det kommer hända och vem det rör härnäst. Så tillvida det inte är som sist då.
Det var bara härligt.

Och nej, jag går inte och oroar mig över saker jämt och ständigt. Inte ens när den där känslan ligger och gnager. Det är mest när jag får tid att tänka som oron slår in.